Dagbok

Fredagen den 25 september 2015

Min skatt, den ligger nergrävd vid ett träd vid sjön!

Den ligger kvar där än!

Jag la den där en sommarkväll, i bön

tillsammans med en vän.

 

Förseglade och låste med snöre och med tejp.

På lappen stod ett ord

sen länge både bleknat bort och glömt

av  alla på vår jord.

Ett ord som tiden gömt.

 

Vid  Rösjön i  augusti : ett träd, en skatt, ett ord.

Min barndoms vackra gull

beseglades, befanns ej mer igen.

Nu återstår blott mull,

vid trädets lägsta gren.

 

Min skatt är min.  Den bärs i hjärtats låsta valv.

Min skatt får vingar - om jag vill!

Min skatt bär namnet framför andra namn.

Min skatt den ligger aldrig still.

Den sätter segel mot en fjärran hamn!

 

 Och sjön, den bär ännu, ekot utav skratt och gråt och barn

som samlades där på stranden 

i andakt, medan solen sjönk så sakta.

Som, heliga av anden,

en skatt, ett ord till låns fick vakta.

Den skatt, som utav himmelsk klang består!

Och inleds med orden Fader Vår.

 

 

/TN 2015-09-25

Marie bebådelsedag

Vi hälsar våren med våfflor??? Jag har aldrig fått våfflor på min födelsedag. Jo, jag är faktiskt född just på Marie bebådelsedag, den riktiga, som då det året tillika inföll på en söndag! Men våfflor har jag aldrig fått på min födelsedag, vad jag vet. En gång försökte jag själv grädda några. De fastnade i järnet som jag ärvt av mormor. Ni vet, ett sådant där i gjutjärn, som man la direkt på spisplattan. Nästa gång hade jag köpt ett modernt elektriskt våffeljärn. Det osade så kopiöst att brandlarmet tjöt ända tills det blev hest och självdog. Goda var de inte heller, de där våfflorna som var brända på ytan och geggiga på insidan.

Numera bjuder jag på en bulle med ost! Slår alla våfflor i världen!

Alla Hjärtans Dag

Kan kärlek bara få  vara ”tycka om”?

En innerlig tanke om?

En omtanke – utan överdrift eller passion.

Den enkla, innerliga värmen som

stavas vänskap och fascination?

 

Ni vet, den där bomullsnära tjänsten som får en att sova så gott!

Som får en att le vid blotta tanken!

Det möte i ögonblicket som öppnar universum

och släpper in sol i mörka rum!

Det samförstånd som räknas till livets under-

bara stunder.

Det under som står helt bart och naket.

Som inget har med fysik och materia att göra!

Som varken pengar eller status kan förstöra.

Som gläds åt litet. Litet, litet.

 

Kan kärlek bara få vara ”tycka om”?

En innerlig värme i mötet, en önskan om återseende?

Ett leende som säger ”kom!”

Var med! Landa här!

Var mig kär!

 

-Kan kärlek bara få vara ”tycka om”?

Julafton

"Det strålar en stjärna förunderligt klar! " Ett fullkomligt begripligt och lätt-förklarligt naturvetenskapligt fenomen. Ändå ger den strofen uttryck för ett mysterium. I dess bildspråk ryms en hemlighet. En, på alla sätt förståelig stjärna, användes för att visa vägen, vägen till Gud! Hur underbart är inte det?

Mina kära! En förunderlig jul-tid önskar jag er! Stor kram, med stjärnstoff och änglavingar till er alla!

Måndagen den 16 november

På 70-talet var det otänkbart och straffbart att resa in i Sovjet med sin Bibel i bagaget. Ska det bli det igen?

Lördagen den 22 mars

Tänk om gudstjänsten i kyrkan skulle dra lika mycket folk som fotbollsmatchen på Stadion! Tänk om folket i kyrkan skulle ge uttryck för det de kände på samma sätt som fotbollspubliken gör! Tänk om gudstjänsten skulle ge upphov till att tusentals gudstjänstbesökare gick ut på stan och slog sönder saker, kastade sten på polisen och försökte döda varandra!


lördagen 15 februari

En droppe väger lätt i handen.

Ett sandkorn syns knappt ens i sanden.

En pust av vinden rör så lätt

vid kinden.  Och på något sätt

blir Guds och naturens lagar ett

när litet fylls till stort.

När droppar blir till strida strömmar

och sandkorn formar öken-drömmar.

Där! Där söker du med bara handen

beröringen av Helge Anden!

Vi väger lätt, vi. En och en, men

tungt  tillsammans. Gud får bära

oss, som vattenkrus och säckar

och  blåsa oss som storm i bäckar.

 

Så talar Salomo! Där nåden

råder, ger oss Anden råden.

Porlande och levande vatten

Skänker oss svalka och tröst i natten.

Måndagen den 27 januari

Hon sitter i templet den gamla Hanna.

Varenda dag är hon där!

Vem väntar hon på? Hur länge ska hon stanna?

Hon är inte ett dugg till besvär.

 

Så, de låter henne vara och en dag blir till hundra.

En månad blir flera, men man fortsätter undra.

Vem väntar hon på? Vem är det som ska komma?

 

Och Symeon, stackarn, är lika ålderstigen

och vankar på gården med pelargången.

Stigen han trampat väl 5 tusen gånger ska nötas igen,

tills han brister ut i sången som lovar Gud för det lovade barnet!

 

I en famn, buren, älskad!

Där står de så, de båda två Hanna och Symeon,

redo att gå däriftån – nu, äntligen - .

 

-Nu kan jag gå hem, säger han!

-Nu har jag sett Gud, säger hon!

De båda, burna, älskade. I Jesu famn.

Amen

Lördagen 14 december

Mitt i advent kring alla husen

samlas vi kring de tända ljusen!

Ett mellanslag i mörka rum.

Med sång som inte tiger stum,

 

men som i klangen av förväntan

beskriver allt som kallas längtan.

Vårt ändlöst vackra hopp om fred

som det lilla barnet kommer med,

 

förmeras varje steg och dag.

Det barnet, det är du och jag!

Och Gud i vacker tanke tänt

vårt ljus, mitt i advent.

Lördagen den 23 november

Kain!    Så vrålade Gud

när det gjorda var gjort:

ett brutet bud.

Guds rop i förtvivlan,

för kärleks skull,

i Faderlig sorg

och Moder-full.

 

Kain! Det namn som ingen

männska vill bära,

är namnet som Gud

har bestämt åt det kära

barnet. Förtvivlan bara

och domen är hård.

 

Lev! – blir ditt straff.

Lev! Du som vill döda

i tiden som gränsar

till blod som kan blöda.

Gräns, över sjö och strand.

Gräns, bortom Edens land.

 

Kain! Guds älskade barn,

som trasslade in sig så i avgrundens garn.

Vi skyr dig.

Vi, tiger ditt namn.

Gud vrålar.

Gud, öppnar sin famn!

Lördagen 16 november

En gråvädersdag!
-Kan man sätta ett utropstecken efter färgen grå? Jag tror aldrig att jag har försökt ens. Det här är första gången.
Färgen grå, som i grå-väder, verkar ju vara permanentad och utan utrop. Få jublar väl och utbrister "Å! Grå!" eller "Jag känner mig så lycklig och grå i sinnet!". Eller "Oboj, vilket vackert grå-väder!"
Men, kanske skulle vi utmana med utropstecknet lite oftare. Placera det där vi minst anar det! Använda det lite mer provokativt! Omvärdera de grå nyanserna och se även dem som viktiga på Guds palett. Utropa dem!

Fredagen den 1 november

De småspringer uppför. Det går så lätt!

Att stegen är rest det är rätt och slätt

förbindelsen  mellan himmel och jord.

Där uppe står Gud med ett dukat bord!

 

Att komma dit upp frestar inte alls på

värst mycket. Och lättare än att gå

är småspringet, särskilt för ängla-fötter.

Men nerför, det gör varje vingprydd trötter!

 

Ja, det sliter på knäna att ta sig ner.

Och svindel får den som mot jorden ser.

Men att titta mot himlen och änglars bestyr,

då hålles balansen. Då blir ingen yr!

 

Ja, en stege, en trappa som når ända upp

gör vägen helt självklar och utan gupp.

Så, ta ett steg i taget från Betels fäste

med änglar som pekar på himmelskt fäste!                   

Fredagen den 25 oktober

Känn efter! Jag hör det överallt som ett mantra: känn efter! Känn in! Lyssna på dina känslor! Och min första höst-tanke för i år är att, kanske vi skulle låta bli att känna efter hela tiden. För, vi kanske gör det för mycket. Känner efter. 
-Jag känner inte för det och detta, alltså skippar jag det. Eller
-Jag känner för.....alltså gör jag det.
Och så blir vi en samling egotrippade, oberäkneliga quick-fix-individer som ändrar, ljuger och manipulerar. Ändrar, för att känslorna är lite "all over"! Ljuger, för att inte andra ska bli ledsna när vi ändrar. Manipulerar, när vårt ljug kolliderar med andras agendor.
Och tänk på, att om man lyssnar inåt för mycket kan det innebära att man inte har tid med att lyssna utåt och missar dem som  finns där ute. Deras känslor, deras tankar! Som är lika relevanta för dem som mina tankar är för mig!
Nej, kanske dags att börja tänka mer! Koppla på tanken i stället och utnyttja den natur-resursen lite mer. Tänka tankar till slut! Tänka goda tankar! Hålla fast vid tanken! Testa om tanken bär även om man känner annat! Ja, se tänket som en process som leder framåt! 
Så, fram för tankekraften! Jag tänker alltså är jag!

Måndagen den 12 augusti

Jesus hade ingen klocka! Semester - tjänst - semester igen! Vad är skillnaden? Tiden! I tjänsten gäller att hålla koll på tiden. Att räkna timmar för att ställa väckarklockan. Att räkna minuter för att vara på plats. Att räkna sekunder för att lokalisera åskovädret.
Vad händer om jag lägger av mig klockan? Jo, jag sover tills jag vaknar! Jag är, där jag är och jag väntar ut stormen! Det är semester!
Vad skulle Jesus ha gjort? Han hade ingen klocka, men var ständigt i Guds tjänst. Jag vill bli mer Jesus-lik!

Lördagen den 13 april

Längtan gör gott, gör ont, gör lätt

till svårt. Gör allt i världen.

Längan – gudomlig – så fel men rätt,

ändå. Vårt inre bär den.

Har man den inte i vårens tid

är man beklagansvärd. 

Längtan – gudomlig – tar äntligen vid

efter lång, kall vinterfärd.

Gudomliga längtan till liv som ges

vart år, i var skapad knopp

som brister i poesin. Men ses

som bärare av oändligt hopp.

Den längtan bär löftet om evighet,

och din och min bleka tro.

Skaparens avsikt är det ingen som vet

men det får vi ta med ro!

 

Alltmedan vår längtan i ur och skur

blir kyld och immig ibland,

så ljuder den både i moll och dur

gudomlig i längtans land.

Tisdagen den 19 mars

En vecka i pedagogikens tecken! Skolbarn på påskvandring i kyrkan. Konfirmander på träff i församlingshemmet. Gudstjäster på olika sätt. Vilken fulländad vecka! Och allt står klart för mig: det här är det meningsfulla! Det här spelar roll!
När jag tänker efter har jag vetat det i hela mitt vuxna liv. Kanske även som barn. Att man måste börja från början. Att man bygger nerifrån om det ska bli stabilt. Att all kraft kommer från rötterna. Att kyrkans framtid handlar om att börja med barnen, fortsätta med ungdomarna och inte tappa hoppet med de vuxna!
Ja, jag visste redan på förskolan hur avgörande den första tiden i livet är. Den första, den självklara, den tilltroende, den kärleksfulla, den lekfulla. Där hör jag hemma, så gammal jag är!
Inte bland utredningar, avtal, lagtexter, redovisningar och budgetarbete. Inte med strategi, statistik, medarbetarsamtal och politiker.
Utan mitt i evangelisationen, inlindad i pedagogik, användande alla sinnen - och mammas idéer om regi - och med Jesus vid min sida! Mitt i verkligheten, startar jag nerifrån! Hej alla barn, här blir det barnprogram!
Kram!

Tisdagen den 1 januari 2013

Gott nytt år Anno Domini 2013! Som första åtgärd på det nya året har jag befriat er, kära vänner, från den skrällande musiken till mitt bildspel! Tänk, jag hade ingen aning om hur chockartat, musik-kitschig, den lät förrän jag, bildlikt talat naturligtvis, satte mig i era knän, kände in hur era skor känns att vandra i, helt enkelt låtsades vara ni för en kort sekund i den stund jag aktiverade mitt väl utvalda och med hjärtat ihopsatta bildspel. Och tro det eller ej, jag flög upp ur stolen, sparkade av mig båda skorna och all illusion liksom försvann. För, den musikaliska kraschlandning som bildspelet bjöd i stället för den meditativa stund som avsetts, var obarmhärtig. Hur har någon av er stått ut? Eller har ni aktiverat "off"-knappen alldeles på egen hand? Ja, feel free, säger jag. Koppla av. Stäng ner. Bejaka det tysta rummet!
Det gör jag allt som oftast själv. Och det må vara ett ålders-tecken eller bara ett trötthets-dito, men visst är det skönt att vila öronen ibland? Visst är det himmelskt att slippa bakgrundsmusik till varje tevedokumentär? Visst är det, helt enkelt skönt att det är tyst ibland! Så, kära alla ni som vill njuta av vackra bilder i lung och ro: GÖR DET ! Låt 2013 bli ett ljudransonerat år, ett musikmedvetet år, ett år för sinnesro! Och låt bilderna få tala själva!

Onsdagen den 19 december 2012

Med den ”pedagogiska” julkrubban hälsar jag er alla!

Vi firar flera mirakler i Jul: 

- Att programledare i teve tillåter sig erkänna att julen ”nog” har något med kristendomen att göra!!! 

- Att skolministern tillåter oss att berätta jul-”berättelsen”  för barn på besök i kyrkan! 

- Att vi får äta pepparkakor utan att skämmas!

Ja, ibland verkar tiden vara ur led riktigt ordentligt. Då är det skönt att veta att bortom allt detta tickar ett evigt ur-verk som inte behöver dras upp, laddas om eller synkroniseras. Det verket drivs av ett litet barn som föddes i Betlehem, växte upp i Nasaret och dog i Jerusalem. Det verket är i själva verket själva underverket!

Kära vänner, bröder och systrar i den stora verkliga familjen! Ta med er tro, hopp och kärlek in i 2013 så verkar vi tillsammans för en framtid på allra bästa sätt! Framtiden i verkligheten!

Guds frid och min kram!   Terese

Onsdagen den 5 december 2012

Det snöar på min hatt, skulle Evert Taube sagt! -Hej mina lustiga bröder!
Det är lustigt det här med brödra- och systerskap! Förut tyckte jag att Jesus verkade så hjärtlös när han menade att den stackars Maria och hans bröder som ville tränga sig fram till honom, inte var hans mor och bröder längre, utan att hans familj var de som delade tro med honom.
Nu tänker jag inte så längre. Nu slår det mig att det inte handlade om att förskjuta de biologiska släktingarna men väl att lyfta fram andra!
För, själv har jag mödrar, fäder, bröder och systrar som jag inte delar ett uns av dna med. Ändå är vi lika förbundna som om vi vore uppvuxna i samma hem! Mina bröder och systrar i Kristus, står mitt hjärta lika nära som vore vi syskon. Att dela tro är ju att stå varandra nära. Att stå så nära att hjärtat är det som ser och identifierar. Och hjärtat skiljer inte på biologisk och icke-biologisk. Hjärtat säger bara: du är min moder och min broder! Du är min fader och min syster!
Det måste ha varit så Jesus menade.

Sen, det där med snö på hatten - ja så är det visserligen, men det kan vi lämna därhän!

Lördagen den 13 oktober 2012

Det är inte hyggligt att gå bort på kalas och vara frustrerad! Värdinnan har rätt till gäster som är på gott humör. Annars kan man stanna hemma. Så då gäller det att av-frustrera sig innan man går iväg!
Alltså: här sitter man med kunskap om något världsviktigt och världen vänder bort huvudet. Världen håller för öronen när man talar. Världen kniper ihop munnen och tiger ihjäl. Och världen är du och du och du.
Det är skrämmande att utsättas för silent treatment eller nedlåtande beskäftighet. Det är frustrerande att möta okunskap, förakt och lögn. Det är kränkande att stå ensam i en majoritet som skulle vara min. Det är frustrerande att inte bli hörd.
Teve odlar okunskap, förakt och lögn. Grannarna hör inget, ser inget och säger heller inget. Familj är avlägset nära. Vänner vill inte dela. Kolleger tror att kristen tro ryms inom vissa ramar. 
Vem vill vara min broder och syster?
Kan jag gå på kalaset nu?
 

Måndagen den 8 oktober

Jag vet hur det är att ha en god son! En som svarar på sms, en som diskar efter maten, en som lägger huvudet på sned och ler i tyst samförstånd, en som tänker goda tankar och gör goda gärningar! Den gode sonen är den som blev vuxen på ett sätt som "hedrar sin fader och moder!" Är du!

 

Onsdagen den 15 augusti

Att röja på vinden, kan det vara något att ägna en hel semesterdag åt? Ja, sa min syster och satt där uppe i värme och spindelnät från bittida till sent. Hon hade saker att gå igenom, sa hon. Jag visste det för jag hade upplåtit platsen! Strax var hon så inflätad i minnen och organisation att simultanförmågan upphörde. Alltså tassade jag ner för stegen och avhöll mig från all uppmuntrande samtalsmetodik. STÖR EJ!
Nästa dag kom hon åter och placerade sig på exakt samma ställe. -Det måste var öppet någonstans för det fläktar idag, sa hon. Det gjorde det inte igår. När hon sen kallade på mig efter 2 timmar hörde jag ingenting. Hennes röst brukar vara kraftig och påtaglig, men nu var den liten och i det närmaste ohörbar. Den fick förstärkas på konstlat vis: hon ringde i mobilen! - Jag ringer från ovan, skojade hon! Kan du komma med lite vatten?
Kan det vara något att ägna en hel semesterdag åt, eller två? Att röja på vinden. Eller, om man så vill, att minnas - tänka - upptäcka vinden, ruach - och tystnaden. Att finna ordning i kaos. Att vara lite närmare Gud.
Ja, kära syster, i morgon är det jag som klättrar uppför stegen och låter vinden tala!

Tisdagen den 17 juli

Kan ett tomrum verkligen vara tomt? Kan tystnaden vara helt ljudlös? Kan två blanka vecko-sidor i kalendern verkligen vara lediga? Svaret är såklart nej. Nej, det finns inget riktigt tomrum. Så länge vi bebor det samma med tankar och så länge vi andas liv, så är det inte tomt. Det till synes tomma rummet är fullt av osynlig närvaro. Och tystnaden är full av ljud. Den egna tinnitusens svaga susningar, hjärtats rytmiska puls, vindens crescendo i fjärran. Och plötsligt viskar kalenderbokens förfärande blanka sidor:  möjlighet! Möjlighet till aktivitet, om än av annat slag. Möjligheten att sova - sådan lyx måste scehmaläggas. Möjligheten att vända bokblad - när stod det "lässtund" i kalendern på bästa vakentid senast? Möjligheten att skriva bara för skojs skull - och vips så är ledigheten schemalagd den också!

Ändå är tomrummet guld värt!.Tystnaden är gudomlig och ledigheten välbehövlig. Ja, jag prisar den store Guden som visste vårt bästa när han skapade principen med vilodag! Eller vilovecka. Eller två. För, jag skulle nog inte vila alls om jag själv fick råda. Jag skulle inte självmant hålla tyst och jag skulle inte vara ledig ens långt bort. Jag skulle nog inte helga tomrummet.

Vad gör jag just nu då? Jag sitter mitt i mitt eget tomrum fylld av ord, musik, kärlek och liv. Jag gör det ,för jag kan inget annat. Och jag tackar Gud för att det tomma fylls av visheten, livgivaren och hjälparen!

Måndagen den 7 maj

Kan huvudet vara tomt som en melon? Nej, så klart inte. Dessutom är inte en melon tom! Ändå kan det kännas så när man har fått vara med om mycket. När orken liksom använts till sista droppen. När den stora tröttheten sätter in. När inga intryck får plats därför att den mentala slussen stängts. 
Så får man känna efter en helg som denna! Så får man tänka, trots att tänket begärt "time out". Så får man konstatera att själen beter sig när den är nöjd!
Tack ridgänget för i lördags! Tack kära församling och sångare för i söndags! Tack gode Gud för Skånsk blomningstid och ögonfröjd!

Tisdagen den 1 maj

Jag vill demonstrera! Jag vill gå ut på gator och torg och vråla! Få ut min frustration! Känna massornas gemenskap och trycket från megafoner! Trampa åt samma håll! Låta den innersta övertygelsen ljuda över hela stan! Få gå i led med banderoll! Jag vill!

Vill vråla "Jesus lever och Gud är god!". Vill vara en lärjunge i massan av andra lärjungar! Låna ärkeängelns megafon och överrösta alla andra "fån-trattar"! Trampa på Jesus-vägen! Göra kristen tro synlig på Gu(d)stav Adolfs torg! Jag letar bland banderollerna. Var nånstans står det "Älska din nästa!"?
Jag hittar inte min plats idag. Kanske är detta inte min helgdag.

Lördagen 21 april

Melodikrysset en lördagsförmiddag! Kanske ska det vara si eller så i lösningen, lodrätt och vågrätt. När hela krysset är ifyllt kan man vinna...en cd? Jag har noll koll på det nu, men när jag var ung vann jag en gång en Lp-skiva! Det är dålig återbäring, kan man tycka, med tanke på all den tid som jag lagt ner på melodikrysset genom åren. Numera bryr jag mig inte ens om att skicka in lösningen, även om jag vet att den är rätt. För kanske var meningen aldrig att vinna ett pris. Kanske är vinsten inte så uppenbar heller. Kanske är det verkligen så att belöningen inte nödvändigtvis följer som ett brev på posten, eller som i meldikrysset: som en cd på posten! Kanske kommer utdelningen långt senare och på ett helt annat sätt. Kanske som en kär vän 25 år senare, eller som ett minne man trott man inte hade. Eller så är belöningen för mödan själva stunden här vid morgonkaffet, med tidningen framför sig och krysset rullande på i radion!
Och det finns en sån befrielse i detta. Att få lösa en uppgift utan att tävla, utan att sträva efter att vinna över någon, utan att bli stressad, utan att ha bråttom. Att bara få lösa uppgiften i lugn och ro för att den är så trevlig! Att få betänketid, inte bli avbruten och att det är ok att strunta i den om man tröttnar! Tack Gode Gud för vilodagen!

Måndagen den 2 april

Stilla är veckan.......inte! Inte ännu i alla fall! Vi handlar påskmat, påskgodis och påskpyntar som om allt hängde på det. I ivern att få allt i ordning ramlar vi nästan omkull av överambition och mys-stress. Ja visst, jag stod på näsan med sekatören i hand då jag skyndsamt ämnade få till ett påskris av de för långa björkkvistarna! Tack gode Gud för sekatören där i högerhanden! Hölle jag icke i den, hade jag förmodligen tagit för mig och brutit handled, axel eller både ock. Tänk förresten, vad många gånger om dagen som vi blir räddade undan otäckheter men är snabb-slarviga att ge "turen" all credit!!! -Vilken tur att jag hann väja, vilken tur att han stannade! Varför kan vi inte skylla på Gud även då och inte bara bara när det går dåligt? Statisktiskt lyfts vi ju förbi faror många, många fler gånger än vi trillar dit. Som jag gjorde. Med änglavakt!
Så, ta det lugnt och stilla i veckan också!

Lördagen den 31 mars

Förberedelse för karnevals-gudstjänst i Holmby i morgon! Glada barn, kul musik, gestaltning av både åsna och allvar. Tänk vad barn kan! Och tänk vad de sen kan när de blir vuxna! Att få inleda stilla veckan så här bullrigt, folkrikt, stimmigt och jublande är bara en bekräftelse på att påsken är så mycket av allt! Stillhet, tumult, sorg och glädje! Men störst av allt av kärleken!

Lördagen den 17 mars

Stadens puls står nästan stilla. Var är alla som ska myllra,  vimla, flanera, promenera, irra runt i affärer, befolka fik och köa vid bankomater? Var är de som ska trängas på parkeringsplatsen och gräla om vem som var först? Var är alla de som vi, som sällan är där, ska förfasa oss över och beklaga? Kanske skoja om. Åtminstone bli trötta av. Var är de? För, det var bara en grupp turister på Stortorget, två prins-Daniel-lookalikes på hamburgerian, en dagsigrupp på bian, fyra ensamma expediter i inredningsbutiken, ett ensamt fladdrande kvitto i bankomaten, massor av lediga parkeringsplatser mitt i city och filtar på uteserveringens stolar som ingen svept in sig i.
Malmö en lördag vid lunchtid. Staden har stannat.

Söndagen den 26 februari

Det är sanslöst vackert väder! Det var så lugnt och harmoniskt i gravlunden. Solen värmde lite och fåglarna sjunger vårsång. Mamma vetter åt väster! Där blickar hon mot den endåtgående solen. Namnet på minnesstenen är placerat så och det är helt rätt tänkt, för hon gillade inte morgonsolen. Hon älskade solnedgång och den analkande natten. Hon var väst-orienterad! Hennes namn på minnesstenen var viktigt. -Jag vill att det ska stå någonstans att jag har funnits här på jorden, sa hon. Men ni behöver inte gå dit. Jag kommer inte att finnas där i alla fall. Tänd ett ljus där hemma och prata om mig, sa hon. Jag är med er alla dagar!
Det sa Jesus också "jag är med er alla dagar".

Torsdagen den 16 februari

Församlingshemmet fullt av ljud. Fullt av energi. Fullt av liv! Barn stojar och stimmar bland barnverksamhetens pyssel och knåp. De äldre med pipande hörapparater fnissar förtjusta över en kopp kaffe. Vaktmästaren bullrar in och låter höra sig. Konfirmanderna retas och tetas samtidigt som de löser världsproblem. Jag njuter och tänker att jag nog liknar en vallhund - gillar att ha alla samlade! Trivs med liv och rörelse.
Sen går de. Huset blir stilla igen. Det knäpper i kopiatorn, centralfläkten tystnar, den lilla tinnitustonen i örat är det enda som ljuder. Och jag tänker att oj, så mycket det ryms inom dessa väggar. Det stora tomrummet existerar inte. När alla andra har gått hem,
Då finns det fortfarande du och jag, Gud!

Onsdagen den 25 januari

Kyrkan vid ån står ganska ensam i januari-dimman. Inne häckar Petrus och Paulus. Det liksom längtas! Längtas efter öppna dörrar och kor på bete. Längtas efter solvarma krypin och den lata kyrk-katten. Längtas.
Jag trivs med att längta. Det betyder ju att det finns något bortom, som lockar. Kyrkan vid ån lockar med sin frid och harmoni. Ån lockar med vattnet som ständigt är i rörelse. Tiden står inte still en enda sekund. Bortom finns Du, min passion och vän! Jag längtar men skyndar inte. Du, min Gud, väntar tålmodigt medan vinden viner och frosten biter. Du, min Gud väntar medan solstormen drar förbi. Du, som får de gamla murarna att andas och de vackra träsniderierna att sucka - du väntar tålmodigt på oss. Vi är på väg nerför grusgången och gläntar på kyrkporten. Välkommen hem! 

Måndagen den 11 januari, så klart!

Och granen åkte ut med ett barrande som saknade motstycke! Den hade tjänat sitt syfte och lika härligt som det var att ta in den, lika härligt var det att uppleva tomrumet efter den! Att grannen just då hade lånat dammsugaren innebar att stora sopkvasten fick göra jobbet med att leta i vrårna efter inkilade och förlupna två-centimetersbarr. Så nu återfinns de mellan böckerna i bokhyllan, i jackfickan, bakom tavlorna och under kuddarna i soffan. Flickorna som klädde granen för en månad sen har rest hem och hunnit sitta på en solig strand bort i Asien. Sonen som beundrade och inspekterade har hunnit vara förkyld två gånger. Den gamla som snubblade på väg in har blivit röntgad, omplåstrad, läkt och återhämtad. Och jag, som snott runt granen i en fyraveckors långdans, har sjungit julsånger både hemma och borta med magstöd och körledarens ovärderliga goda råd i bagaget!
Ja, den välsignade julen är över och allt återgår till det vanliga. Eller kanske inte, för varje dag är ny, varje nytt år spännande. Alla nya tankar, verksamheter, mötesplatser och alla gamla dito, ligger framför och väntar på att bli verklighet. Gode Gud, låt oss hitta varandra och låt oss tillsammans göra din kristna tro synlig - på alla tänkbara sätt!

Nyårsafton!

Ett gott nytt år önskar jag oss alla! De första minusgraderna att tala om beskrev idag gubben Frosts intåg! Hur det går med alla blomknoppar i krukor och rabatter? Så som det ska gå, förmodligen! Pausknappen är på, mördarsniglarna kryper allt längre ner i jorden, grannarnas barn ser förväntansfullt ut genom fönstret: -ska det äntligen bli någon snö? Det är nog bara jag som fryner på näsan och ser missnöjd ut. Med snö kommer svårigheter att köra bil och det vill jag ju kunna bums på det nya året! Kunna köra till församlingen och allt som väntar där: nya upptakter, nya påhitt i verksamheterna, nya bekantskaper, nya utmaningar och säkert en och annan prövning också. För det är ju så. Vi kan inte bara välja det lustbetonade, det lätta, det "roliga" i livet. Vi köper liksom hela paketet! När vi ger oss ut på det nya årets vägar, så vet vi inte vad vi kommer att möta, se och uppleva. Men målet har vi, en extra filt i baksätet, ficklampa och en envis melodi i bakhuvudet som ljuder: Äran till Gud uti höjden! Freden på jorden och fröjden!

Onsdagen den 21 december

Dan före dan, före dan, före dopparedan! Och snön dalade i 17 sekunder utanför fönstret. Vad skulle Jesus ha gjort? -Undrat vad och varför! Kallt kunde det förvisso bli på nätterna i det heliga landet, men snö??? Jag tror inte det!
Hur som helst, så vill jag av hela mitt hjärta önska alla en GOD och VÄLSIGNAD jul! Låt den vara just det den är ämnad att vara: julevangeliets helg. Mitt julupprop i år är: -Reclaim Christmas! Hävda det kristna budskapet och låt juldagarna få den religiösa andemening som var meningen. Tappa inte bort den, Anden, i allt tingel tangel, stress, tomtar, paket och matfrossa. Tappa inte bort dig själv och det lugn som julnatten bjuder. Nu om någonsin är det viktigt att göra kristen tro synlig! Själv hittar ni mig i en kyrka någonstans i närheten och så ett litet nedslag i familjekretsen! Väl mött och i den milda Skånevintern är verkligen "En ros utsprungen" på mer än ett sätt!

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...

Heidi | Svar 25.09.2015 19.52

Så fint skrivet. Jag njuter av att läsa det!

Johannes | Svar 25.10.2013 17.53

Kloka ord. Det behövs sådana ibland!

Pernilla | Svar 02.01.2013 12.15

Gott Nytt År till dig och de dina, Terese!
Många sköna tysta stunder önskar jag dig - i stallet, eller i skogen, eller...
Vi ses och hörs snart, kram!
Pernilla

Åke Jönsson | Svar 01.01.2013 14.33

Gott Nytt År!

Fadren | Svar 18.03.2012 10.30

Bra text i lördags. Närmast prosapoetisk. En tänkare i farten!

mikael johansson | Svar 01.01.2012 13.57

GOTT NYTT ÅR! Firade gårdagen med att ha en vigsel i Hallaröd och Nyårsbön i Höör. Sagolkikt vackert med bröllop i skymningsljus och fullt med marschaller.

Britt-Marie Cedergren | Svar 31.12.2011 18.24

Gott Nytt År till Dig också. Ses in bit in på 2012!!! Kram Britt-amre

Mia Hellstenius | Svar 31.12.2011 13.08

Gott nytt år även till dig Terese!! kram mia

helena myrstener | Svar 27.12.2011 10.13

Jodå Therese, det kan faktiskt snöa i jerusalem pga dess höga läge! År 1997 vet jag med bestämdhet att det snöade i denna stad!
Blesings Helena

Mikael Johansson | Svar 22.12.2011 12.30

Reclaim Christmas! Det gillar jag! Ett kanske fullständigt omöjligt uppdrag, men väl värt ett försök. Får nog börja hemma hos mig själv! GOD JUL önskar Mikael

Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

25.09 | 19:52

Så fint skrivet. Jag njuter av att läsa det!

...
14.02 | 14:32

Hej Therese, en underbar sida och så mycket fint att läsa. Jag uppskattar att du sprider så mycket fina budskap. Mig ger det mycket trygghet och glädje.

...
25.10 | 17:53

Kloka ord. Det behövs sådana ibland!

...
02.01 | 12:15

Gott Nytt År till dig och de dina, Terese!
Många sköna tysta stunder önskar jag dig - i stallet, eller i skogen, eller...
Vi ses och hörs snart, kram!
Pernilla

...
Du gillar den här sidan