3e söndagen efter trefaldighe

”förlorad och återfunnen”

Föräldrar ska tåla mest!

Föräldrar ska älska mest!

Föräldrar ska förlåta!

Älska och förlåta villkorslöst!

- i den bästa av världar kan man tycka! Men ändå förväntar sig barnet ingenting mindre än just det : villkorslös kärlek och förlåtelse.

Samtidigt, är föräldern varken mer eller mindre än just förälder. Och det är en underbar uppgift, men sannerligen inte lätt alla gånger. Det finns så mycket kärlek i föräldrar - rollen, att det gör riktigt ont många gånger. Och där finns det också så mycket förlåtelse på lager att det nästan  verkar fånigt ibland. Och det villkorslösa, det gör att föräldrar många gånger hamnar i knepiga dilemman. T.ex:

- Jag vet att det var min fyraåring som slog först, ändå är det honom jag tröstar.

Eller: - Jag vill inte att sonen ska flytta hemifrån, trots att det vore ett misslyckande om han inte gjorde det.

Eller: - Hon sitter i fängelse, men hon är min dotter. Jag går dit varje besöksdag.

Eller: - Han kallade mig fula ord. Hade det varit nån annan hade jag sagt upp bekantskapen!

Ja, det ska mycket till för att föräldrar ska kalla sina barn förlorade. Inte ens i döden, och Gud bevare oss för det, uttrycker man sig så. Ens barn är alltid ens barn, oavsett vad munnen säger, eller hur relationen ser ut. Och det är nåt särskilt med det! Det ska vara nåt särskilt med det!

Berättelsen ur Bibeln idag, om den förlorade sonen, är väl en av de absolut mest kända liknelserna. Och den handlar just om detta: en förälders ovillkorliga kärlek! Och föräldern, pappan i det här fallet, han ska så klart symbolisera Gud.

Men det är rätt tokigt egentligen, att vi kallar den här berättelsen för ”den förlorade sonen”, kan jag tycka. För, han är ju inte på något sätt förlorad! Visserligen är han tonårstypiskt trotsig mot pappan, och en riktig slarver. Han är oansvarig och missköter sig. Det går dåligt för honom och han kommer hem igen med svansen mellan benen. Han är skamsen och beredd på att bli utskälld, kanske till och med bestraffad. Men han ödmjukar sig och erkänner att han har gjort fel.

Men inte var han nånsin förlorad ändå, trots allt!?

För, förlorad är ett sådant definitivt ord. Och det ordet innebär väl, att det förlorade är borta för alltid. Att det förlorade inte kan komma tillbaka. Att det inte finns någon återvändo. Att det inte finns något att göra åt saken. Förlorat, borta, punkt slut.

Men, pojken i historien var inte alls borta för alltid. Han kom ju hem igen! Han kunde visst hitta hem! Familjen fanns där för honom, trots allt. Och pappan, han visade villkorslös kärlek. Han hade säkert varit arg på sonen, tror jag, när pojken  hade gjort dåliga val, bara gett sig av och blivit av med spar-pengarna. Och jag kan tänka mig att pappan hade varit jätte-besviken på att sonen inte hade hört av sig. Han hade säkert varit rädd för att något illa skulle ha hänt sonen.

Ändå överväldigades pappan av kärlek, när han såg sonen komma där på vägen! Och han mötte honom med öppna armar! Och han ställde till med fest! Och han gav honom ännu mer! Han fick fina kläder, skor och smycken t.o.m.

Tro sjutton att den skötsamme brodern, som varit hemma och jobbat och ställt upp, upplevde det som orättvist och upprörande! Pappan belönade ju ett felaktigt beteende! Pappan favoriserade den som  hade uppfört sig illa. Lill-brorsan borde ju ha fått stå där med skammen, men blev i stället uppvaktad och firad!

Men, eftersom pappan i den här berättelsen, ska föreställa Gud och föräldrarollen ska säga oss någonting om hur Gud känner för oss, så handlar det här inte alls om rättvisa eller god pedagogik!

Nej, det handlar om att Gud är precis som en god förälder i den bästa av världar! Gud tål att vi gör uppror, trotsar, gör dåliga val, slarvar och missköter oss. Men Gud älskar oss mycket att vi alltid är välkomna hem igen. Gud förlåter oss alltid. Ja, Gud älskar och förlåter villkorslöst!

När vi kommer utan baktankar, är ödmjuka, och inser vilka vi innerst inne är, då är vi inte förlorade! Åtminstone inte i Guds ögon! Nej, Gud möter oss med utsträckta armar, blir glad för att vi kommer, och älskar oss som de barn vi är. Varken mer eller mindre än de barn som har varit hemma hela tiden. Men lika mycket!

Amen.

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...
Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

25.09 | 19:52

Så fint skrivet. Jag njuter av att läsa det!

...
14.02 | 14:32

Hej Therese, en underbar sida och så mycket fint att läsa. Jag uppskattar att du sprider så mycket fina budskap. Mig ger det mycket trygghet och glädje.

...
25.10 | 17:53

Kloka ord. Det behövs sådana ibland!

...
02.01 | 12:15

Gott Nytt År till dig och de dina, Terese!
Många sköna tysta stunder önskar jag dig - i stallet, eller i skogen, eller...
Vi ses och hörs snart, kram!
Pernilla

...
Du gillar den här sidan