”Ett nådens år”

Tänk er Jerusalem för 2000 år sedan! Om ni har varit i Jerusalem nån gång, och tänker bort alla bilar och bussar så är det faktiskt inte så stor skillnad på nu och då. Jag tror att Jesus skulle känna igen sig ganska bra idag! Förutom templet förstås som ju inte finns längre. Det plundrades och förstördes år 70 och sen dess har tempelplatsen ockuperats av muslimernas helgedom och endast den västra tempelmuren finns kvar.

Men om man står utanför stadsmuren, vid östra porten, och har kommit ner från Olivberget en tidig morgon, så ska ni se att det är som om tiden står still. Nu eller då, det spelar ingen roll. Den gamla stan speglar sig i solen och tempelplatsens helgedom, vem den än tillhör strålar av guld och helighet!

Dit var Jesus på väg. Och han var inte ensam. Det var han sällan! Han hade alltid sina närmaste vänner omkring sig och ryktet om honom gick före, både på gott och ont. Nyfikna, både supporters och kritiker, gick för att möta honom. Ja, många följde efter honom. De ville titta på honom och se hur en sån som han såg ut. De ville höra vad han hade att säga: var det nåt sensationellt, något kontroversiellt? Sa han något som kunde ge dem hopp i en svår tid av ockupation och förtryck. Skulle han sätta igång en protestvåg kanske? Skulle han ta upp kampen och inleda striden för frihet?

Nej, han var inte ensam när han lämnade vännernas hus, där han hade övernattat. Och det fanns en plan! Han skulle demonstrera! Han skulle sticka ut i mängden! Han ville märkas! Ville göra skillnad. Det var meningen att han skulle synas och höras! Men de andra, de andra hade en helt annan plan…

Och ju närmare templet han kom, desto fler sällade sig till honom. Tiotals blev hundratals, blev tusentals!

Och varenda en visste att profeten Sakarja för länge sen, redan hade berättat om hur Jerusalems befriare, en Sions konung, skulle komma ridande på en ung åsnehingst. Till en given seger! Ja, visst skulle de segra! Nåt annat fanns inte! Och kungar de red på åsnor medan  soldater red på hästar. Befriaren skulle bestämt rida på en åsna, och alltså vara en kung och inte en krigare!

Och Jesus kände så väl till den här symboliken. Han kunde ju skrifterna i princip utantill! Och han ville verkligen visa att han betydde något speciellt. Att de hade all anledning i världen att tro på det han stod för. Så, visst ville han väcka uppmärksamhet! Men inte för sin egen skull, utan för sakens skull. För Guds skull!

Så han såg till att han fick rida in i staden på en åsna, men inte på en hingst som profeten hade sagt, utan på ett sto! Ja, ett sto skulle det vara, som dessutom ett sto som hade ett föl. För då skulle de nämligen förstå både hans koppling bakåt i historien och hans uppgift nu. Då skulle de se hans ödmjukhet, förstå hans icke-vålds-principer. Känna hans omsorg, ja hela hans personlighet.

Så där kom han alltså ridande nerför berget och ryktet gick som sagt, före honom. Men inte ens kamraterna förstod ändå fullt ut vad han höll på med!

-Se, nu kommer han, ropade folket!

-Vem då?

-Jesus, hans som ska befria oss! Han som har botat sjuka, mirakelmannen, han som retar gallfeber på prästerna. Han som bryr sig om dem som har det svårast, samhällets olycksbarn. Han som pratar så mycket om Gud. Han som kanske är den som vi har väntat på!

-Och nu kommer han där borta! Titta, han rider på en åsna, precis som profeten skrev för så länge sen. Kom, det här får vi inte missa!

Och vägen kantades av både nyfikna och sympatisörer! De började sjunga. Fler och fler stämde in i lovsången!

-Hosianna! Hjälp oss! Han kommer från Gud! Välsignad är han!

 

Ja, det var jubel och en glädje som överröstade allt vapenskrammel och alla motdemonstrationer. Det var förväntan i luften och ett välkomnande strömmade emot honom där han red fram! Och de visade honom all möjlig aktning: de la fina saker, kläder och tygstycken och stora palmblad, framför honom på vägen. Och de vinkade med vad de hade i händerna. De såg på varandra med leenden och i samförstånd. Ja, det måste bara vara rätt den här gången! Det var verkligen Gudsmannen! Messias!

 

Och idag, på kyrkoårets första dag, så firar vi berättelsen om Jesus intåg i Jerusalem, som ju egentligen hör hemma i påskberättelsen. Varför, kan man undra? Det kom mer ju inte i kronologisk ordning! Här är han vuxen och om några veckor är han nyfödd? Varför startar vi i berättelsen om Palmsöndagen? Jo, vi behöver den här  berättelsen, för att verkligen förstå julens evangelium! Och förstå varför det var så extraordinärt där i Betlehem. För att förstå de förväntningar och den längtan som änglarna sjöng om, som herdarna levde för, som maktens män var så rädda för, som Maria och Josef utvaldes till. Som gjorde att födelseögonblicket skulle innebära mer än någonsin förut och någonsin senare. Att en vanlig baby också skulle bli Gud! Ett mirakel som vi sjunger om, firar och också längtar efter: Bereda väg, ska vi göra varje dag fram till julnatten och Hosianna sjunger vi och vi kommer hit till kyrkan för att vara glada och få en härlig, stämningsfull skjuts in i julförberedelsernas tid!

 

 

Ett nytt år! En ny tid! Och det är det som Jesus rider fram emot, där på vägen ner mot Jerusalems östra port! Han rider mot vår framtid! Och han vill möta oss som fria människor!

 

Så, se Honom! Se ordentligt på Jesus! Titta inte bort! Börja inte småprata om nåt annat. Låt er inte distraheras, utan se verkligen, lyssna och känn! Hans röst finns inom! ”Se din konung kommer här!”

 

För vi står alla tillsammans där på vägen, bland människorna som är precis som vi alla! Och porten som höjer sig framför honom, höjer sig framför oss! Den är vid och bred. Den finns i våra liv. Idag. Här. 2017.

Ja, vägen finns. Porten finns. Vi finns och ett nådens år ligger framför oss, som vi kan göra något nytt av. Något bra!

 

Och Jesus finns! Tack gode Gud för det! Ja, vi får hjälp och stöd i allt det nya. Vi får hjälp av vår bäste vän, om vi vill ta emot den! Av Jesus! Så, Hosianna! Välsignad vare han!

Amen