Askonsdag

 

”Bön och fasta” Jes 58:4-9; Jak 2:14-17; Matt 6:16-18

 

”Se, vi går upp till Jerusalem”, sjunger vi! –Varför då? Varför ska vi gå till Jerusalem? Vad har vi där att göra, kan man undra?

-Vi kan väl inte gå till Jerusalem? Det är många hundra mil dit och det skulle ta kolossalt lång tid!

Eller ska vi pilgrimsvandra? I små etapper? Eller längre. Vallfärda? Så att vi sen kan få måla våra dörrar blå, som muslimerna gör när de har varit i Mecka. Eller ska vi ta flyget till Israel och gå bara den sista biten? Och ska vi gå allihop?

-Nej, det går naturligtvis inte. Och det är dessutom alldeles för dyrt för de flesta av oss: Dessutom är det ju inte semestertid nu – och vi har säkert inte tid.

Men vi sjunger ändå ”Se, vi går upp till Jerusalem”! ”I heliga fastetider”. Dvs nu och 40 dagar framåt. ”Vi går dit upp.” Inte om vi har tid, råd eller lust nån gång, utan NU – i presens! Ja, det är det vi gör nu. Varhelst vi befinner oss, vad vi än håller på med, hur vi än har det ställt, så går vi till Jerusalem – bildlikt talat!

-Varför? Jo, för att möta det som vi har att möta. Både det som innebär prövning och det som är mirakel. För att nå fram till resans mål! – Bildlikt, sa jag. Ja, men också bokstavligt. Man kan ju säga att vi reser hela tiden, igenom och fram emot såväl svårigheter som glädjeämnen. Möter lycka och möter olycka. För, sådant är livet. Sådant var Jesus liv.

Fastetiden, den heliga, bjuder oss att byta ut något mot något annat. Och det är detta som är det speciella och viktiga: Vi får byta ut något mot något annat, som vi längtar efter och saknar. Något som hittills kanske inte fått plats i våra almanackor. Vi kanske byter tevetittande mot en bokstund! Bilåkande mot promenad! Godis mot morötter! Telefonsamtal mot hembesök! Semlor mot havrekex! Ikeautflykt på söndag förmiddag mot gudstjänst!

Men varför? Ja, inte för att lida i alla fall. I lidandet som sådant finns inget att vinna. Det blir aldrig bonus-poäng i himlen för si eller så mycket självplåga. Nej, men kanske helt enkelt för att vi kan! För att Gud ger oss makten över våra liv och för att vi kan prioritera och välja!

Vi kan prioritera och vi behöver ibland ställa sådant åt sidan, som skymmer sikten för Gud. Ja, vi behöver prioritera själva mötet med Gud och därmed mötet med oss själva. Låta Gud ta plats. Åtminstone nån gång! Och faste-tiden är ett jättebra tillfälle att göra det!

För, där framme hägrar Jerusalem på gott och ont.

Och vi vet att en vandring kräver planering och förberedelse!  Packningen ska vara praktisk. Vi måste ha bekväma skor, plåster ifall ifall och reskost. Vandringen kräver resurser. Kräver vår aktiva medverkan, annars blir det ingen bra resa. Kanske ingen resa alls!

Fastan är förberedelsetiden, planeringen.

Och resmålet är Påsken!

Jesaja sa, att om vi fastar under protest eller till och med förbannar fastan, då tjänar den ingenting till. Och han sa att om vi gör spektakel av fastan, gör stor affär av den, kanske till och med så stor att andra säger: ”stackars du som måste fasta”, så tjänar den ingenting till.

Nej, det som gäller är att göra skillnad! Att agera mot orättvisor, att dela med sig, att hjälpa till. Då blir fastan effektiv och den egna nyttan blir till allas väl.

Och då gillar Gud det Gud ser! Han går där bredvid dig och när vi kallar på honom så svarar han utan att tveka: ”Här är jag!” När vi stannar upp och ser Honom, så möter vi den Kärleksfulla Blicken!

 

Paulus sa i princip samma sak och Jesus, även han! ”Spela inte ömkansvärda! Var inte så dramatiska! Gör er inte till, för att andra ska se det. Nej, det här är bara mellan dig och Gud! Och Gud behöver inte spektakel, Gud ser vad som pågår ändå!”

Så, vi går upp till Jerusalem, vårt Jerusalem där templet finns med Gud i centrum! Jerusalem, där det värsta och det bästa händer. Jerusalem, så vackert, på kullar av guld, ja så ser det verkligen ut! Jerushalajim shel zahav – Jerusalem av guld. Men också Jerusalem med dödsskuggans dal, med avrättningsplatsen Golgata. Och vägen dit går vi tillsammans, med Jesus vid vår sida – om vi vill.

Vad vill Gud med fasteperioden? Jo,

att vi avstår något för att ge plats åt något annat!

att vi stannar upp och tillräckligt länge för att se den kärleksfulla blicken!

att vi vågar släppa kontrollen en stund och överlåter den på Gud! Litar på Gud!

ja, frågan är när allt kommer omkring: - Vad vill Gud med min fasta? Vad vill Gud med din?

 

Amen.