Skärtorsdagen

"Det nya förbundet"   Luk. 22:7-23

 

Att sluta ett förbund med någon är att ha en överenskommelse. Att vara förbundna på något sätt med varandra. 

Ett nytt förbund förutsätter att det har funnits ett gammalt förbund innan! 

Gud hade ett första förbund med människorna och fick sen ett andra förbund med oss. 

Det var två överenskommelser, hemmahörande i olika tider:  Den första överenskommelsen, det gamla förbundet i Gamla testamentet, var Lagen, dvs överenskommelsen att ”om ni håller er till mina levnadsregler, så är ni mitt folk!”

Och den andra överenskommelsen var det nya förbundet i Nya testamentet, överenskommelsen om att ”varje gång som ni äter bröd och dricker vin i mitt namn och minns mig, så är ni mitt folk!”

Gud, å ena sidan i ett regelverk och Gud å andra sidan i själva livet. Gud som auktoritär och tydlig ledare respektive Gud som medmänniska!

Är de två förbunden möjliga att förena, eller upphäver det andra förbundet det första?

Ja, visst går de att förena! Det är precis som med barn och föräldraskap! Barn vill ha föräldrar som är tydliga i sin föräldraroll, inte föräldrar som kompisar. Barn behöver veta gränser och veta vad som gäller. Regler ger struktur och trygghet – om de är rimliga och begripliga förstås. Utan den tydligheten blir barn förvirrade och vilse.

Men det räcker inte med ett regelverk. För, regler utan relation, blir bara terror. Och terror föder inga goda relationer.

Så Gud sa först i det Gamla förbundet:

– Människorna får tio grundregler att leva efter! Tio bud.

Och i det Nya testamentets tid sa Gud:

- Nu kan de reglerna och vi kan gå vidare! Vi kan sluta ett nytt förbund med varandra, en ny överenskommelse som bygger på systerskap, broderskap, omsorg, medmänsklighet, frihet och jämlikhet. Ett förbund i lika värde.

- Ja, låt oss gå vidare i vår relation, sa Gud. Och blev människa, en av oss, blev vår broder och vår vän.

- Vi måste ha en synlig ritual också för detta, något vi gör för att minnas, sa han! Och så fick seden med att äta ojäst bröd och att dricka vin, en ny och fördjupad mening!

Alla kring bordet var väl insatta i traditionen att dela bröd och vin – det hade de gjort varje fredagskväll inför sabbaten. Det hade de gjort varje påskmåltid, för att minnas Mose och uttåget ur Egypten. Ja, Jesus tog denna brödtradition från det gamla förbundets tid, och gav den ytterligare en innebörd, som tecken på att det gamla och det nya hör ihop! Ett tecken på att regelverk och struktur är grunden för relation och förståelse.

På så sätt införde Jesus nattvardstraditionen, det nya förbundet,  och med det ett mirakel! Miraklet som innebär att tro och helig ande tillsammans blir något större än vi själva! Större än vanligt frukostbröd och middags-vin! Miraklet som innebär att Gud är så nära oss som syret i vårt blod, som jästen i brödet. Som om vi delade samma dna! Som bröder och systrar!

-------------------------------------

Och för att komma ihåg allt detta, så samlas vi här i kväll! Precis som Jesus och hans närmaste samlades den där kvällen för att dela bröd och vin med varandra!

Ja, de samlades till helg och fest. Och till avsked. Det var en speciell dag.
Det var gott för dem att få vara tillsammans. God mat och gemenskap i den övre salen, i huset i Jerusalems gamla stad.

Lärjungarna visste inte då, vad som skulle hända på natten och dagen efter. Men Jesus visste. Och han berättade det för dem, lite senare på kvällen att detta var den sista måltiden tillsammans.

Man kan lätt föreställa sig hur ledsna och oroliga de blev. - Hur kan man festa, när man får dödsbud? - Det som ska ske, det sker! sa han. Och Judas lämnade bordet.

Sen startade tjafset. –Vem var störst? –Vem skulle vara mest trogen? –Skulle de stanna, skulle de slåss? Och han blev så trött på dem. Men samtidigt var han oändligt mån om dem! De var ju hans vänner! Han bad för dem – han önskade dem bara väl! –Bevara dem i ditt namn, Gud, så att de blir ett liksom vi är ett!Hans tid var inne. Inte deras. Det var dags för honom nu. De skulle inte följa honom. Inte än.

När middagen var över gick de ut i trädgården. Ut i Getsemane örtagård, där olivträden stod, gamla och knotiga, vackra och majestätiska. Det var en ljummen och skön kväll. Och några av dem, la sig ner och somnade!                    Amen.