Långfredagen

 "Korset" Luk. 23:26-49

Det var konstigt att ha en avrättning dagen innan helgen, som ju dessutom var storhelg. Det verkade vara dåligt planerat. För, dagen innan helgen behövde ju alla människor förbereda sig både hemma och i templet. Det skulle ställas i ordning, och städas, och lagas mat och man skulle förbereda både kropp och själ.

Ingen vettig människa hade väl tid med att ta hand om döda . En död skulle ju tvättas, och lindas och läggas i graven enligt de religiösa föreskrifterna som gällde. Inte ens en fattig syndare fick hänga kvar i värmen tills helgen var över. För, Gud vet vilka sjukdomar, och ohyra, för att inte tala om vilken stank man riskerade då.

Så det var bråttom. Det blev stressigt, det här med att romarna hade för sig att korsfästa just idag.

Men de, romarna, brydde sig ju naturligtvis inte om den judiska helgen. De var ju inte troende. För dem var det inte helg alls, de var ju hedningar och brydde sig inte om påsken. Och det var de som bestämde. För dem var det bara skönt att bli av med upproriska element omgående. De ville helt enkelt ha det här avklarat snarast.

Men för dem som följde Guds lag, blev det här alltså stressigt. Dessutom var det ju ingen som visste hur snabb eller utdragen dödskampen skulle bli. De hade minsann varit med om att korsfästa hade hängt där i flera dagar innan de dött. Det var ju det som var meningen med att bestraffa på det här sättet, med korsfästning. Att den olidliga och uppenbara plågan skulle avskräcka andra. Att skrämma till lydnad och underkastelse, det var diktaturens medel och mål.

Och kejsarens lakejer struntade som sagt, fullkomligt i, huruvida det var folkets stora religiösa helg eller inte. Har man makten, gör man väl som man vill.

Men det är klart, att ett tempeluppror ville romarna inte ha. Så, en eftergift kunde man väl tänka sig ändå och därför fick en soldat order om att påskynda avrättnings-processen med sitt svärd, som han stack i Jesus sida.

Nej, det var inte konstigt att det var mycket folk ute på gatorna. Många var tillresta. För, Jerusalem var ju den heligaste platsen att fira påsk på. Många skulle handla i basarerna. Många var på väg hem eller bort. 

Och så mitt i köprushen, i de trånga gatorna, kom straffkompaniet marscherande. Det var både vämjeligt och olustigt att se den torterade mannen som släpade sig fram. Man gick ur vägen för honom, men var ändå säkert nyfiken.

Och så såg man att det var den där Jesus, han som gjorde anspråk på att vara Messias. Jesus, som hade sagt så mycket som retade både de religiösa ledarna och romarna. Jesus, han som inte alls såg märkvärdig ut, men som likväl hade varit så karismatisk att han hade samlat mängder av folk omkring sig när han talade. Jesus, som hade lovat mer än han kunde hålla, tyckte de. För se på honom nu, på väg till Golgota, avrättningsplatsen. Många var de som tyckte att han var både misslyckad och en bluff.

Men många var även de, som tyckte att han hade gett dem så mycket hopp! Han hade visat dem alternativ!

Ja, de var faktiskt många som hade upplevt honom i underbara situationer! Som, när någon hade blivit botad, eller när någon hade fått tillbaka sin självkänsla och värdighet, efter att ha mött honom. Ja, de var många, som hade fått sina liv helt förändrade av mötet med honom!

Men modiga var de inte. För, det var ju inte så att han hade tränat dem i gerillakrig, precis! Ingenting hade han någonsin sagt om väpnat uppror. Och hur skulle de i så fall kunna starta ett heligt krig med kärlek och gemenskap som enda vapen? Ja, till och med de som hade tillhört hans allra närmaste inre krets var förvirrade och villrådiga, den här dagen.

Simon, han stod i folkmassan och tänkte precis som alla andra, att helst skulle han ha velat gå undan. Men nyfikenheten fick honom att ändå stanna kvar. Han såg Jesus vackla under bördan och till sin förfäran, kom en soldat fram till just honom, Simon, och beordrade honom att bära korset åt Jesus. Han tvingades till det, står det i texten. Det var inte så att han erbjöd sig att hjälpa till!

Och kvinnorna, överväldigade av sorg och förtvivlan så klart, de som hade satsat allt och försakat egna hem och familjer för Jesus, dem hade han mitt i all bedrövelse närvaro att försöka trösta.

Och förbrytarna då, två stycken, de hade naturligtvis en helt annan problematik och en helt annan ångest än Jesus. Men det förstod han och han hade överseende med dem. Han till och med försäkrade den ene om en plats i paradiset!

Så, han som fick utstå mer orätt än någon av de andra där och då, han kände med de andra och fann sig i sitt öde.

Soldaterna gav honom odrickbar dryck att släcka törsten med. De tog hans kläder och de hånade honom. Man kunde kanske inte förvänta sig nåt annat av dem?

- Jo, det kunde man naturligtvis. Någon liten själv-ransakan och eftertanke hade varit skön att ana sig till. Någon liten civil olydnad! Någon antydan av hjärta! Men vi hör inte tillstymmelse till förbarmande.

Så var den sjätte timmen inne och han ropade Fader, i dina händer lämnar jag min ande! Och det stora draperiet i templets innersta rum, det rämnade i samma stund uppifrån och ner. En solförmörkelse gav sceneriet en kuslig inramning. En solförmörkelse som varade i tre timmar. Jesus var död.

Och soldaterna, t.o.m. officeren, fattade plötsligt! De blev så rädda att de drabbades av någon slags insikt, faktiskt! – - Han var verkligen en rättfärdig man, sa de.

Och de som stod där borta, då? De som hade följt med Jesus på vandringarna ända från Galiléen. De som var lojala och som ville hålla ut. Som ville kunna vittna! Många av dem var som sagt kvinnor, t.ex. Jesus mamma och hans moster och Maria Magdalena. Hur var det med dem? Jo, de hörde vad som hände och de hörde vad han sa. De såg alltihop. De såg det oförklarliga. Och de berättade!

Och vi anar hjärtan i brand! 

De drabbades av Gud själv! Och frågan till oss är: vilka liknar vi när vi drabbas av det gudomliga? Är vi som folk är mest då och avvaktar? Eller är vi som soldaterna som först förlöjligar och inser sanningen för sent? Eller är vi som kvinnorna, som vittnar? För det vet vi ju att de gjorde. Hur skulle vi annars kunna  veta idag vad som hände ?

Det märkligaste av allt är väl i alla fall, att allt det som hände, det hände för vår skuld! Det är svårt att förstå det. Och så ska det vara med riktiga, av Gud komna, mirakler. De ska övergå vårt förnuft! Samtidigt kanske vi krånglar till det i onödan. Jag tänker att Gud vill att det som hände skulle hända! (Jesus visste om sitt öde och var inte arg på Judas och Pilatus, bara uppgiven). För, det som Gud ville, var att mänskligheten skulle inse att Gud faktiskt finns och att gudsriket finns! Gud ville att världen skulle förändras. Att vi ska tro på Gud och tro på att det finns oändlig nåd i den tron. Något var tvunget att få sätta spår i historien, något så stort och kraftfullt att människan aldrig skulle glömma det – aldrig glömma Gud. Så, Jesus gjorde den skillnaden. Han dog och uppstod! För oss! För att vi ska förstå!

Ja, Jesus led och dog denna dag för så länge sedan för vår skuld. Det spelade roll och det spelar roll idag för oss! Vi har mycket att lära av historien som inte tog slut den fredagen! Historien tog bara en helt ny väg! Ja, det var på många sätt där som historien  faktiskt började!

Nej, vi får aldrigstanna i långfredagens tragedi. För, vi firar inte någons död, när vi firar påsk! Vi måste visserligen känna långfredagen i våra hjärtan, men samtidigt måste vi blicka framåt! Mot påskdagen! Mot uppståndelsen! Det är den ska vi fira!

Jesus gick alltså sitt öde till mötes för vår skuld, för att vi skulle få veta hur Gud är som Fadern, som Sonen och som den Helige Anden.           Amen.