Söndagen före domssöndagen

”Vaksamhet och väntan”,
Sef.3:8-13, Upp.3:10-13, Matt.25:1-13

 

Den bästa och ljuvligaste väntan i min barndom, var inväntan av julaftons morgon. Dagen före gick tiden så långsamt som aldrig annars. Det var nog årets längsta dag! Och uppesittarkvällar var inte uppfunna hemma hos oss. Det gällde att lägga sig tidigt, så att sömnen skulle krympa nattens timmar. Bara därför var det extra svårt att somna och jag minns hur klarvaken jag blev när jag ansträngde mig för att somna. 

Och när det blev gryning och de stressade stackars föräldrarna alldeles nyss hade stupat i säng, då tassade lillebror och jag upp i mörkret för att andäktiga av förväntan tända julgranen, häpna över allt det vackra som vi hade glömt bort sen förra julen! Länge stod vi framför julkrubban som byggts kring det gamla fågelbordet och med strandsand från Skanör. Och ännu längre satt vi på huk framför paketen i tvättkorgen under granen! Se men inte röra!
Väntan var lång och plågsamt underbar. Väntan var nödvändig. Utan väntan ingen längtan! Och längtan, vad vore något värt utan den?
Ja, det var min bästa väntan! Julnatts-väntan.

Och kanske är det så, att vi inte kan uppskatta till fullo, det vi inte först har fått längta efter ordentligt! Sådant som vi får direkt, utan längtan, kanske inte blir lika värdefullt som det vi fått vänta på. Att veta att något är på väg som vi gärna vill vara med om, som vill ha, det är en uthärdlig och skön väntan. Så, att sova in den långa julaftons-natten var härligt, även för den otåliga 7-åringen!

-Vänta, säger Gud i Sefanja-texten idag. Men det är ingen ljuvlig väntan han beskriver precis. Gud ska först tömma sin vrede över oss alla, förtära jorden. Ändå ska vi vänta. Vänta på det som kommer sedan! Då ska nämligen befrielse, ödmjukhet, Guds beskydd, god moral, sanna värderingar, trygghet och harmoni råda. Det blir rena rama paradiset alltså! Bara vi är tålmodiga och väntar!

I Uppenbarelseboken får vi veta ungefär det samma: att vi först får härda ut allt elände och sen blir det bra. Bara vi håller fast vid det sanna, vid tron på Gud, som Fader Son och Ande. Och väntar och väntar och väntar… , kommer det fantastiska; ett nytt Jerusalem ner från himlen – en bild för paradiset och Kristus som segrare = den gode Guden. Det kommer, bara vi har tålamod och väntar…

I oktober 2006, fanns det människor som trodde att väntan var över och allt det underbara skulle hända då! Jag kände några av dem som reste till Jerusalem för att vara på plats. De tyckte att de hade förstått att Sefanja-texten om jorden som ska förtäras och Guds lidelses eld, handlade om tiden just nu. Och de tyckte sig förstå att även prövningens stund i Uppenbarelseboken, handlade om , 2006.
Men det var ju bara det att, har nästan varje generation trott sedan profeten Sakarjas tid på 600-talet f. Kr! Att tiden är inne just i deras nutid. Och hittills har alla generationer blivit besvikna. Mina vänner stod på Jerusalems heliga kullar och väntade förgäves. Det är aldrig någonsin fel eller meningslöst att beträda helig mark, tro inte att jag menar det! Och Jerusalem är ett enastående och värdefullt pilgrimsmål i alla tider. Att resa dit är aldrig fel!
Men, vi kristna måste se de gammaltestamentliga profetiorna i ljuset av evangeliet! Vi måste helt enkelt läsa Jesusberättelserna också. Vi måste tolka Guds ord med hjälp av Jesus egen predikan!

Och där sitter han, Jesus, på Olivberget med sina närmaste vänner! De vill veta när väntan är slut. De är som otåliga barn inför julafton. De vill  att tiden ska gå fort tills det efterlängtade kommer. Det paradisiska. Återkomsten. När ska väntetiden ta slut?
Men Jesus, han talar i stället om eländes elände. Om prövningar, nöd, strider och förföljelser. Om lidande, och undergång.

Men sen kommer liknelser om väntan. Väntan som handlar om att förbereda sig. Det är inte en passiv väntan. Inte en latmans-väntan. Utan väntan i förberedelse!


Berättelsen om flickorna med facklorna, som väntar på brudgummen i nattens mörker känns nästan obegriplig för oss. Vaddå oljefacklor? Varför ger de sig ut i natten överhuvudtaget och vad hände sen? Det där oförsonliga, med porten som stängs och Herren som inte känns vid? Varför? Alltså, den här liknelsen är obegripligt otidsenlig, kan man mycket väl tycka. Otrevlig, rent av. Stängda dörrar? Att få ett NEJ?

Men, den väntan på undergång, som de andra texterna beskriver, och som mina vänner reste till Jerusalem för att uppleva på plats, den väntan är inte den samma som flickornas väntan. Deras väntan var en aktiv väntan på någonting positivt. Och deras ansvar var att förbereda sig! Hålla facklorna tända – ljuset vid liv. Vårt ansvar är förvisso att förbereda oss, samtidigt som Jesus sa, att vi aldrig kommer att veta när dagen och tiden är inne och vad vi har att vänta.
- Så, håll er vakna! Säger Jesus. Det betyder inte att vi inte ska sova våra 8 timmar om natten. Utan det betyder, att vår tid här på jorden ska vara en aktiv väntan. Vi ska inte sitta och slöa på en kulle och låta bli att engagera oss. Inte låta ljuset slockna. Utan, vi ska, bildlikt talat, fylla på våra oljelampor så att de verkligen har lyskraft när vi behöver dem!

Vi som är äldre, ska leva våra liv så bra vi någonsin kan, för att kunna fungera på bästa sätt. Så att vi, en gång när det är dags, kan stå rakryggade och säga jag gjorde mitt bästa. Mitt bästa för andras bästa! Mitt bästa i väntan och längtan.

Nu vänder jag mig till er som är yngre! Vi som är äldre har sett till att lyktorna har hållits lysande under våra långa liv. Nu är det ni unga som måste ta över, vara aktiva och föra det vidare. Föra kunskapen och hoppet vidare! Ljuset vidare! Ljuset från Gud! Det är er tur nu att hålla facklorna tända. Ni måste berätta för era kamrater att Gud gäller! Att Jesus gäller och att det inte går att överleva till slut, om inte Gud får plats i livet här och nu.

För, utan Gud – ingenting!

Ingenting, utan Gud!

Det måste bli en aktiv väntan, ett aktivt liv, och en längtan efter juldagsmorgonen!            Amen.