22 söndagen efter trefaldighet

”Frälsningen”

1 Mos 45:4-8; 1 Petr. 4:12-19;  Matt 23:37-24:2

Kära vänner, tro gör oss fria! Tro på Gud gör oss fria! Tro på det goda gör oss fria. Jesus gör mig fri!

Det är som om vi vore slavar och hade en tung kedja runt halsen som var fastsatt i väggen. Ofriheten blir total. Men, så kommer någon och tar loss oss från väggen, befriar oss från den tunga kedjan, halsbojan. Och vi blir fria! Fria att orka lyfta huvudet, se upp, röra oss, gå framåt! Frihet från begränsning, förödmjukelse och smärta.

Frihet är, att frihalsas, göras fri från halsfängslet. Både bildlikt och bokstavligt.

Det gör Gud med oss! Gör oss fria från och fria till…att lyfta blicken, se oss omkring, röra oss och orka gå! Gud vågar ge oss friheten om vi vågar anta utmaningen att göra något gott av den!

Josef, som hade svikits så av sina avundsjuka bröder förstod att Gud vill frihet. Men bröderna visste inte att de faktiskt gjorde något gott, när de sålde sin bror som slav. Att det i stället skulle komma att innebära ett slags ”frihalsande” av Josef att komma till Faraos hov och att han faktiskt skulle stiga på den sociala trappan, nej det kunde varken han eller bräderna ana. Men Gud visste! Gud tog av honom bojorna och lät honom bli sina bröders och sin gamle fars, räddare i nöden. När de sedan drabbades av missväxt och hungersnöd, kunde han rädda dem, just tack vare sin position. De förstod inte vad de gjorde, men Gud visste!

Friheten kostar, men den är ändå en välsignelse!

Petrus, med brevet ville peppa sina vänner och kristna anhängare, som riskerade livet bara för att de var det de var och trodde på den de trodde: Jesus! De var ju Kristna. Han uppmanade dem att inte vara rädda, eftersom rädsla förslavar. Han uppmanade dem att inte skämmas, eftersom skam förslavar. Han uppmanade dem att fortsätta tro, eftersom tron befriar och upprättar! Att tro på en Jesus som känner och lider med oss, samtidigt som han är Gud inkarnerad och härlig, är uttryck för frälsning och befrielse. Med Jesus goda exempel och förebild, kan vi i våra liv se meningen med just livet. Och när vi upplever hur de tunga bojorna lyfts av så orkar vi sträcka på oss och säga –  ja, jag är fri!

Jag kan tänka mig att Jesus i evangelietexten, var väldigt arg! Och det var väl inte så konstigt. Dagen innan, hade han också varit i templet och då hade han fått ett raserianfall. Då hade han kastat omkull bord med marknadsvaror och tingeltangel. Han hade skrikit och gapat för att överrösta försäljare som köpslog och bedrev kommers, sådant som inte hörde hemma i Guds hus. Sådant som var ovärdigt i bönens hus. Så, denne fridens man, Jesus, han hade helt tappat fattningen då, dagen innan och fått ett raseriutbrott. Det hade bara blivit för mycket för honom. Han hade varit riktigt arg.

Och nu var han tillbaks i templet. Vakterna hade inte stoppat honom. Kanske hade de inte sett honom komma. Eller så hade de låtit honom passera. De kanske ändå hade respekterat honom, när allt kom omkring. Eller, så märkte de inte honom i mängden, helt enkelt.

I alla fall höll han sig inte tyst och stilla nu heller! Utan, han klandrade dem som inte såg och förstod Guds sändebud och Guds budskap. Han klagade högljutt på att de inte förstod Guds vilja och inte förstod vem han, Jesus, verkligen är. Han var väldigt arg igen, den här dagen!

Och så använde han bilden av kycklingmamman! I stället för att framstå som en superhjälte så liknade han sig själv vid en ganska mesig bild, kan man kanske tycka! Hönan, som samlar sina kycklingar under vingarna, Eller en lustig bild för dem då, i den då väldigt mansdominerade miljö, som vi får förutsätta att tempelgården var. Ja, Jesus liknar sig själv vid en moderlig höna! Och raseriet låter med ens väldigt dämpat. Det känns som om luften går ur honom och att han blir uppriktigt  ledsen i stället.
-Ni ville inte, säger han. Ni ville inte samlas runt mig, ni ville inte vara i mina vingars trygghet. Ni ville inte öppna ögonen och se sanningen, se vägen, se livet. Så nu får ni ta konsekvenserna av det och stå där med lång näsa. Med trasig tillvaro. Snopna och ensamma. Ofria. Ofrälsta. Kedjade vid väggen.

Det var som om de inte ville bli fria! De ville inte bli frälsta. De ville inte tro och då blev det så hopplöst alltihop. Och i den situationen får vi se  Jesus heliga vrede.

Men, och det här är viktigt, det är inte hopplöst för alltid!

Uppgivenheten kommer inte att vara i evighet!

Det mörka vinner inte över ljuset!

Det goda segrar över ondskan!

Tron går aldrig att stoppa eller fängsla!

Hoppet övervinner uppgivenhet!

För det finns alltid hopp! Det finns alltid den dag som kommer, då vi ska säga och sjunga: Välsignad vare han som kommer i Herrens namn! Och vilken dag är det då, kan man undra? Jo, det är den dagen då Jesus kommer tillbaks! När Messias blir uppenbarad för alla, vare sig man har trott på honom förut eller ej!  

Detta visste Jesus visste , där i templet, strax innan han skulle dö. Men de runt omkring honom hade svårt för att förstå.
Och vi, vi glömmer så lätt, om vi inte påminner varandra om det stora, viktiga löftet,
att Messias kommer i Herrens namn!

Vi blir frälsta allesamman! Vi befrias från sånt som är tungt och begränsande.
Så, låt oss påminna varandra om att vi får lov att krypa in under Guds trygga vingar, när vi behöver det.
Bilden av Gud som en moderlig höna och av oss som kycklingar, är Jesus egen bild, och tro mig,
den bilden, är mer kraftfull än raseri, ilska och vredesutbrott.

Så, vi får vackert vänta, men Han ska komma i Herrens namn, därför att Han redan har kommit i Herrens namn! Amen.