2 söndagen efter trettondagen

"Livets källa"

5 Mos 5:23-27; Hebr 2:9-10; Joh.5:31-36

 

Livets källa – källa! Vad får vi för associationer när vi hör ordet ”källa”?

Jag tänker på folkvisan ”och jungfrun gick åt killan, hon skulle hämta vann”. Jag kan inte mer av texten, men hon gjorde säkert det som hon och alla andra gjort varje dag före henne – hämtade det vatten som familjen behövde för sin överlevnad…och så skulle det inte förvåna mig om hon dessutom mötte sitt livs kärlek just då också, som av en ren slump!!! (för så brukar det ofta vara i folkvisans värld!)

Och jag tänker på en bönegård på Österlen, som vi talade om häromdan, och som heter Killans bönegård. Där kan man få vara några dagar på retreat, för att vara tillsammans med andra i tystnad och bön. För att hämta det man behöver för sin mentala och andliga överlevnad, för att möta Gud och göra det som andra gjort i alla tider: meditera och lyssna inåt.

Och så tänker jag på en lite ”kitschig”, men fin tavla som föreställer en brunn, med två personer som möts: en kvinna och så Jesus. Hon kommer för att hämta vatten, så som hon gör varje dag för sin och familjens överlevnad. Men så möter hon Jesus där, som talar till henne, ser henne och bekräftar henne, vilket hon inte var van vid!!!

Vad har då dessa tre bilder gemensamt? Folkvisan, bönegården och brunnen? Jo, de är allesammans bilder för hur Gud verkar i vår vardag! Vi gör våra vardagliga sysslor och Gud finns mitt ibland dem! Som vatten vi inte kan leva utan, som en inre ro vi inte kan leva utan och som ett möte med den andre som vi inte heller kan leva utan. Och den gemensamma nämnaren är - att stanna upp en stund! Ja, stanna upp i vardagen. Stanna upp inför andligheten. Stanna upp i mötet.  Söka sig till källan och stanna upp där en stund. Det är livsviktigt och vi behöver det lika mycket som vi behöver vitaminer, motion, mat och vatten.

Vi har inte samma förutsättningar, samma begåvningar för att söka och finna. Den som är lam i benen kan kanske inte ”gå till killan och hämta vann”. Den personen får lita till någon annan som kan och gör det! Och den som inte står ut med tystnad och bön, kanske får lita till någon annan som ber för….i förbön! Och den som inte talar samma språk som den man möter, får kanske lita till en tolk!

Nej, alla har inte samma förutsättningar och förmågor. Det visste israeliterna i berättelsen om Mose. De förstod att Mose hade en gåva, ett sinne, som inte någon annan av dem hade: han kunde se och tala med Gud utan att brännas upp av Guds strålkraft. Dvs dö. Så han fick bli deras språkrör och tolk, även om det tog viss möda och tid innan de fattade det!

Och Paulus, han insåg att Jesus, som han själv bara hade upplevt som uppstånden, Jesus hade haft ett särskilt uppdrag som människa. Jesus hade ett unikt uppdrag, som ingen annan kan ha: nämligen att lida för hela mänskligheten och för alla människors dumheter och därmed göra det möjligt för oss alla att faktiskt nå fram till källan, killan, till Guds källa där levande vatten finns bildlikt – och som vi faktiskt inte kan överleva mentalt utan.

Men, det är inte direkt en ödmjuk framtoning som Jesus ger av sig själv i texten:

- Jag vill inte framhålla  mig själv, säger han, men jag måste göra det, för er skull! För att ni ska bli räddade!

- Johannes, och då talar han om Döparen - han talade sanning om mig, säger Jesus, och han brann för den sanningen! Men han höll inte på så länge! Jag, Jesus, talar också om sanningen och jag kan sånt som Johannes inte kunde. Just det, mina vänner, sa Jesus, är beviset på att Gud har sänt mig! Säger Jesus.

Som är lite bättre, lite starkare, lite viktigare.

Inte direkt ödmjuk och jämlik. Inte en som alla andra.

Jesus vittnar om sin egen förträfflighet – kan det tyckas.

Men allting är som vanligt en tolkningsfråga! Och vi lär oss att livets egen källa, alltings ursprung och upphovskraft,  ja Gud själv, är inte, kan inte vara, ska inte vara precis som vi. För då vore ju vi Gud också och det är vi sannerligen inte. Det är skillnad på oss och på Gud; en skillnad som en del andra kulturer markerar genom att ha något på huvudet! En kalott, en sjal, en hatt. En synlig gräns mellan en själv och Gud!

Och det är den skillnaden som Jesus talar om. Han talar om det som finns i honom, som gör honom unik och annorlunda på samma gång som han är precis som vi!

Det är det som är så fantastiskt: Att samtidigt som vi får en vän i Jesus och en som älskar och lever och lider som vi, så får vi en som är lite bättre, starkare och viktigare!

Vi får Gud gestaltad i en människa! Vi får dricka ur livets källa! Vi får be tillsammans och vi får möta Jesus här, vid bordet, brunnen eller någon annan stans!

Lovad vare du Kristus för det!

Amen.

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...
Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

25.09 | 19:52

Så fint skrivet. Jag njuter av att läsa det!

...
14.02 | 14:32

Hej Therese, en underbar sida och så mycket fint att läsa. Jag uppskattar att du sprider så mycket fina budskap. Mig ger det mycket trygghet och glädje.

...
25.10 | 17:53

Kloka ord. Det behövs sådana ibland!

...
02.01 | 12:15

Gott Nytt År till dig och de dina, Terese!
Många sköna tysta stunder önskar jag dig - i stallet, eller i skogen, eller...
Vi ses och hörs snart, kram!
Pernilla

...
Du gillar den här sidan