Blogg - Dikt och Tanke

23. maj, 2018

Jag såg den heliga Ande igår!

Jag såg den som inte kan ses!

Jag såg det jag aldrig i livet förstår.

En duva och inte en mes!

 

Den flög över huvuden,

flög under valv.

Den flög mellan himmel och jord.

Och ingenting dånade, ingenting skalv,

när den flög över nattvardsbord.

 

Den heliga, vingprydda fågeln tog sats

i riktning från öst och till väst,

där vi allesammans i pingst tagit plats

att göra det vi trodde bäst:

 

att be och bekänna

att lova och sjunga,

att orda och sändas, bli ledd,

med gamla och unga

som eld-låge-tunga!

Men inte var jag alls beredd

 

på fågeln i taket

som flög ganska snabbt

så ljudlöst och naket,

så heligt och vaket,

som var den på vakt!

 

Och bara jag såg den!

Eller såg du den med?

Den heliga Anden

Som flög med besked!

7. jan, 2018

Vi komma från öster, ej väster;

tre kungar besöker som upphöjda gäster

med gåvor som anstår en prins, denne gosse!

De vise, de tre, om respekt får vi be!

Vi som klokskap besitter!

Som vet mer om himlapällen

och planeter som syns där, på kvällen;

som lämnat det trygga, det dyra, det snygga

för osäkerhet i ett främmande land.

Här, där knappt nån förstår oss, där konungens hand

är förtryckarens.

-En ond hand som slåss,

nej det är inget för oss!

 

Nu står vi här, inför den menlösa ungen,

så långt ifrån slott man kan komma. Och kungen

där borta,  får stå med lång näsa!

 

Att läsa i krönikan sen – i evangliet –

blir gåvan, den största, i evighet!

Där står det att läsa om oss

och om resan i västerled;

om Kaspar och Melchior

och Baltasar.

Om änglar i höjden – vi såg dem och hörde dem!

Om jublet och fröjden – vi trodde och följde dem!

 

Allt, ledde hem, fast vi reste bort

och stjärnan som glänste,

var av en helt annan sort

än planeter och månar och stjärnfall, kometer.

För, stjärnan vi fann

var ej hon, utan Han!

-Ett gossebarn, lindat av kärleksfull Maria

och Josef i stallet, Han är den vi ska fira!

Han är den som ska heta JESUS, Guds son!

 

-Nu slipper vi leta mer och alla får veta

att tre vise män har vandrat i tro

och litat på den och låtit den gro.

 

Nu reser vi hem! Nu har vi fått se

att Gud finns, där ingen tänkt sig att leta!

Att Gud inte bor där man tror!

Att Gud faktiskt kan vara liten och lätt

att älska, på det allra barnsligaste sätt!

 

Vi tyr oss till det och vi gör nu det rätta,

det lätta:

Vi reser tillbaks igen mot öster – där solen går opp

och möter vår framtid

med kärlek, med tro och med hopp!

 

/TN  6/1-2018

28. sep, 2017

Besökaren Jesus! En finare gäst

kan väl ingen tänka sig få

till middag och fest?

Han knackar på och ber om att få

komma in i värmen.  Komma fram i ljus.

Komma in i vännernas upplysta hus.

 

Och värd och värdinna

tävlar om att hinna

bjuda, truga, i varje hus och stuga

på trerätters måltid med tilltugg och kaka

som måste behaga och smaka

gott. Eller godare -  godast – helst!

 

-Men STOPP! Säger gästen, stopp och belägg!

Dra ner på farten, sitt nära, du kära!

Lägg praktiskt, logistiskt åt sidan.

Platsen för stillhet

är den som får bära

 Martas tvivel och Marias beundran

och Lazaros. Lazaros…

 

Besökaren Jesus ber och bekänner

kärleken till sina vänner.

 

- Marta, Marta bekymra dig inte.

Om arbetet får dröja, så ta det med ro.

Lyssna i stället och gör som Maria;

släpp in mig i hjärtat, det är där vill jag bo!

 

/TN 

1. apr, 2017

Det saknas en bit i livets pussel

om ingen letar och finner

den kantiga, tunna, den smala, förvunna,

den saknade biten.  Försvinner

en så hittas en annan  och pusslaren tar sig för pannan!

Den passar! Den passar sig själv och man tassar

försiktigt längre bort.

 

Ser bilden, motivet och anar dess färger

som regnbågens löfte en gång.

Att döpas i vatten, är evighets-skatten!

Och själen nynnar en sång.

 

Eller snarare, löftet, vattnet och tron

gör under av pussel och knåp,

och hittelön gives till den bit som beskrives,

som saknats, som ratats, bevakats.

Ja, den bit som, kanhända, i skåp

eller låda har väntat på turen att högtidligt bli buren!

Få plats i ett centrum, i vardagens väntrum.

 

-En dop-pusselbit vill jag ge dig, sa Jesus!

Min vän, du behöver den!

Se, den är din! Den säger till dig och till alla

att du är min! Du är hel, du är fin! Du är, liksom jag är!

Ditt livspussel bildar ett mönster, ett virrvarr av ledtrådar.

Som en regnbåge utan början och slut

som ingen kan välta och aldrig kan falla.

 

Pusselbiten handlar om dopets mysterium,

där udda blir jämt, där allt är bestämt,

där litet blir stort och där långsamt  går fort,

där ingenting syns, bara är.

Där allting som räknas är kär-

lek och innerlighet utan gräns.

Och där handen som räcks är en väns!          / TN 2017-04-01 

19. mar, 2017