3 söndagen i fastan

”Kampen mot ondskan”

1 Kung 18:26-29, 36-39; Upp 3:14-19; Mark 9:14-32

 

Motsatsen till godhet är inte ondska utan likgiltighet, sa någon en gång. Likgiltighet, som vi har så gott om. Likgiltighet som vi ibland t.o.m. liksom skryter med.

– Nej, vet du vad, DET blandar jag mig inte i.

–Nej, jag bryr mig bara om mina nära och kära.

–Sköter du ditt, så sköter jag mitt.

Likgiltighet inför sin nästan skapar ett tomrum och gör det möjligt för ondskan att fylla det. Som en smygande bakteriehärd kan sen bildlikt talat, det onda fylla bihålan och utveckla en farlig infektion. Låter det otäckt? Ja, det gör det och det är faktiskt meningen. Hotet lurar ju, men och här kommer det viktiga, vi kan förebygga det onda och vi kan behandla det!

För precis som med vilken snuva som helst, så kan man hålla ondskan på avstånd genom att hålla sig i form, äta nyttigt och bygga upp kroppen med vitaminer och mineraler när vi känner oss låga och orkeslösa. Vi kan träna våra hjärnor med argument och idéer, ta del av andras tankar och erfarenheter, aktivera den empatiska förmågan för att stå emot de ondskefulla krafterna som så ofta bombarderar oss.

Tänk, t.ex. om alla de våldsamma och destruktiva dataspel som ungdomar – och kanske tyvärr även en hel massa vuxna också -  spelar och fördjupar sig i, tänk om de spelen i stället för att lägga upp strategier för att förinta och döda,  hade handlat om att träna och lägga upp strategier för att utveckla empati och godhet! Kanske finns enstaka ”goda” spel, rätta mig i så fall gärna. Men det är inte de som säljer, inte de som blir populära. Det är inte sådana spel som de bleka, hålögda, nattugglorna från LAN-nätter verkar uppfyllda av. De utstrålar i stället: erövringar av fiender, död, krigshandlingar, vapen och tortyr. De släpper in ondska i sina själar i stället för hopp, kärlek, medmänsklighet och empati.

Det är som om de skulle sätta sig bakom avgasröret på en bil som är igång och ta djupa andetag. Eller som att aldrig gå ut i solen och sedan undra varför man blir sjuk! Det är som om de skulle nysa och snora och ha feber på jobbet och sedan undra varför så många plötsligt är sjukskrivna .

Och det är inte bra! O-omsorgen om sig själv och sin odödliga själ gör inte bara illa för en själv, den göra illa för andra också. Den försvårar för det goda spelrummet och skapar utrymme för ondskan att få fäste och breda ut sig.

-Äh, det är överdrivet, säger många till mig, när jag säger detta. -Det har minsann inte skadat mig. Jag blir inte avtrubbad eller likgiltig. Jag vet att hålla isär fantasi och verklighet. Jag blir inte likgiltig inför den verkliga ondskan. Säger många.

-Men, säger jag då. Du gör ju ingenting! Du lägger all din fritid och engagemang på de onda lekarna, tar inte del av nyhetsrapportering – undantaget sportresultat då förstås. Du jobbar inte politiskt eller med folkbildningen, du går inte i kyrkan, du står inte upp för din nästa som kommer flyendes över havet i gummibåtar, du gör ju ingenting! Du kräks inte när du ser torterade människor och djur på youtube. Du gråter inte när du ser döende, svältande barn i Afrika. Du är bara likgiltig! Och det är likgiltigheten som är värst!

- Men vad gör du själv då, frågar vederbörande.

Ja, vad gör jag? (Och jag blir tyst en stund, tyst och beklämd). För, jag kan också vara trött, uppgiven, oföretagsam och nöjd med mig och mitt. Jag kan också glömma vitaminer och motion när vinterstormar och mörker råder. Jag kan också verka oengagerad. Jag kan också släppa in ondskan i mitt liv och ge det spelrum. Jag riskerar, precis som alla andra, att bli förförd av den onde som sätter skygglappar på mig, som stänger av ljudet på min larmtelefon, som lurar mig att tro att ”det inte angår mig” - det där som händer i min stad, i mitt land, i min del av världen, i världen.

Men likgiltig? Nej aldrig! Där går gränsen. Jag ber i min aftonbön om att jag aldrig ska bli likgiltig, aldrig sluta gråta, aldrig sluta känna med andra även om jag inte känner dem och aldrig kommer att träffa dem. Jag ber till Gud om att låta mig vara empatisk även när det är jobbigt och till synes lönlöst. Jag ber om att Gud alltid ska stå där med vitaminburken, så att jag kan få kraft och ork även när jag är trött, så att jag inte trillar ner i likgiltighetens bottenlösa slukhål. Jag ber! För jag är inte ett dugg bättre än andra.

-----------------

Och det gjorde Elia i texten också! Han bad till den Gud som kunde, visste och agerade. Han bad till den ende Guden! Han bad. Och Gud svarade. Med dunder och brak. ”Då slog Herrens eld ner”, står det! Och i Uppenbarelseboken står det ”jag skall spy ut dig ur min mun”. Kraftfulla, aggressiva ord och handlingar. Men oavsett hur Gud svarar, så förstod Elia och folket vem som svarade. Och i uppenbarelsen som Johannes hade, så var det just likgiltigheten som Gud reagerade mot. ”Du är varken kall eller varm______du är ljum”, sa Gud!

Och i evangeliet med berättelsen om den sjuke pojken, som väl förmodligen hade epilepsi - det förstår vi, men inte de då på den tiden – i evangeliet är inte poängen huruvida man ska se sjukdom som ondska eller ej, utan poängen är det som Jesus svarar lärjungarna efteråt. Efter att pojken blivit botad, sedan de hade kommit hem och skulle utvärdera det som skett, så svarade Jesus på lärjungarnas fråga om varför de inte hade kunnat det som han kunde, dvs bota pojken:

-Den sorten kan bara drivas ut med bön! Sa Jesus.

Och vi får förstå att bön spelar roll! Liksom förebyggande vitaminer, liksom medicinsk behandling, liksom motion och eftervård när det gäller kroppsliga sjukdomar, så spelar bönen roll. Kanske till och med en avgörande roll. För, med bön i vår vardag och i vår omsorg om varandra, så kan likgiltigheten inte få fäste. Med bön i våra hjärtan kan vi höra Guds röst oavsett om den är en tordönsröst eller en stilla viskning. Och med bönens makt har vi en chans att hålla ondskan stången och mota de krafter som förstör och bryter ner; de krafter som slår ut medkänslan och det goda. Med bönens kraft och vissheten om att Gud hör den och att Jesus bad för oss, får vi hopp om ett alternativ eftersom Jesus faktiskt inte bara dog och sedan inget mer, utan uppstod igen! 

”Med hjärtats tillit att Guds goda makter står beskyddande och trofast kring oss, vill vi tillsammans leva dessa dagar och tacksamt ta emot den tid vi får. I goda makters underbara omsorg, väntar vi lugnt vad helst oss möter här. Gud är hos oss var afton och var morgon, Guds kärlek bär oss genom varje dag!”

Så står det i en psalmtext som den tyske prästen Dietrich Bonhoeffer skrev, han som fängslades och avrättades av nazisterna 9 april 1945. Den texten andas absolut inte likgiltighet, utan säger oss att

Det goda segrar över det onda!

Ljuset övervinner mörkret!

Och att kärleken är störts av allt!

Amen.

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...
Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

25.09 | 19:52

Så fint skrivet. Jag njuter av att läsa det!

...
14.02 | 14:32

Hej Therese, en underbar sida och så mycket fint att läsa. Jag uppskattar att du sprider så mycket fina budskap. Mig ger det mycket trygghet och glädje.

...
25.10 | 17:53

Kloka ord. Det behövs sådana ibland!

...
02.01 | 12:15

Gott Nytt År till dig och de dina, Terese!
Många sköna tysta stunder önskar jag dig - i stallet, eller i skogen, eller...
Vi ses och hörs snart, kram!
Pernilla

...
Du gillar den här sidan