1 sönd. e. Trettondedagen


”Jesu dop”  2 Mos 1:22-2:10; 1 Joh 5:6-12; Luk 3:15-17, 21-22

Mose blev slängd i vatten. Jesus blev döpt med vatten! Nej, Mose blev inte slängd, han blev gömd i en korg, i vattnet, för att inte soldaterna skulle döda honom. Men för både Mose och Jesus innebar vattnet en välsignelse!

Och det handlar ju om att räddas från fara i båda dessa ”vattniga” berättelser. Från uppenbar livsfara i Moses fall, för Farao hade ju gett order om att döda. Och från en identitets-fara i Jesus fall. En annan sorts fara, säger Johannes i Johannesbrevet. Faran att gå miste om det eviga livet och att missa chansen att identifiera det. Till och med Jesus behövde vatten-riten för att synliggöra sin identitet! 

Och han blev doppad hela han, precis som alla andra blev, då på den tiden i Jordanflodens grumliga vatten. Han blev det, för att själva den handlingen i sig sa något. Han blev doppad för att synligöra något både för sig själv och för andra. Jesus blev döpt, precis som vi, i vatten. Precis som de, i vanligt flodvatten. I levande, inte stillastående vatten och utan att vattnet hade någon magisk ingrediens! Det var inget övernaturligt alls med vattnet i sig!

Jesus folk, judarna, hade gjort så i årtusenden: de hade stigit ner i vatten av rituell orsak. Det handlade inte om att tvätta sig ren från smuts – det fick man göra vida andra tillfällen eller inte alls! Utan traditionen, ritualen, handlade om (och handlar fortfarande om i den judiska traditionen) att markera något nytt, ett nytt skede av något slag.
- Om det var en ny vilodag eller en ny helg – så doppade man sig i vatten.
- En kvinnas nya månadsperiod, eller den nya fasen efter att ha fött barn – så doppade hon sig i rent vatten!
- Innan man påbörjade det nya livet som man och hustru – ner i reningsbadet igen! Allt för att markera något nytt!
 
Det fanns många sådana nya situationer som skulle markeras genom vatten-dopp. Och det verkar som om vatten, i kombination med bön gör Gud alldeles särskilt uppmärksam!

Och gjorde Johannes döparens följeslagare också. De döptes i vatten, i bön, och de visade med det att något nytt startade. Vad var då det nya? Jo, det var att det nya förbundets tid startade! För, Gud hade tidigare räddat bara dem som följde lagar och förordningar, men från och med nu räddar Gud också var och en som tror! Och detta nya var viktigt, att Johannes kom att mista livet för det. Det var viktigt, att Jesus själv steg ner i vattnet, tillsammans med alla de andra!

MEN, med honom, med Jesus, blev dopet ändå helt annorlunda! För, där stod han genomblöt och bad till Gud… och himlen öppnade sig! Det brukade den absolut inte göra annars. Och en duva brukade inte heller sänka sig ner över dem som doppade sig. Och inte heller brukade man höra Guds röst! Det var alldeles nytt, ovanligt …. och enastående!
För, det hände inte fler gånger sedan. Det hände t.ex. inte mig när jag döptes och det händer inte de babysar som döps runt om i våra församlingar. Det hände bara Jesus och ingen annan. Anden blev synlig som en duva och Guds röst hördes!
- Du är min älskade son, du är min utvalde!

Ja, Jesus eget dop var ena-stående, men det nya dopet som vi fick i arv var en fortsättning och en present av Gud.
Och som sagt, vattnet är inte ett dugg magiskt! Men kombinationen av vatten, bön och Helig Ande, den kombinationen, den är mirakulös. Vi ser inte den osynliga Helig-Ande-duvan och vi hör inte Guds-rösten. Men, visst är det väl så, att även om en blind inte ser duvorna på torget, så finns duvorna där ändå! Och även om en döv inte hör våra röster, så finns ju våra röster ändå! Och Helig ande och Guds röst, de finns också här just nu och finns med när en stor eller liten människa döps! Oavsett om vi tror det eller inte.

Vatten ja, vanligt vatten som samtidigt är livets vatten, ett levande vatten! Och Jesus älskade att berätta liknelser för att få oss att förstå!
Som, den gången då han träffade den samariska kvinnan vid Sykars brunn. Hon, som blev så förvånad av att han överhuvudtaget ville prata med henne, ovärdig, som hon var van vid att bli betraktad.
När han träffade henne, så pratade han om vatten - bildlikt! Vatten som man blir otörstig av! Vatten som blir en källa i ens inre! Vatten som ger evigt liv! Och de bilderna var bilder som beskrev hans eget eviga värde. Han beskrev sig själv för henne, precis som han gör det för oss. Jesus är som vatten man blir otörstig av! Jesus är som en källa i vårt inre!
Men hon, stackaren, hon förstod inte det bildlika, utan hon hörde bara det orealistiska. – Hur skulle han få upp vatten ur brunnen utan redskap? – Och vatten i ens inre, vad är det för nåt, vilka tokigheter!

Men är det inte precis likadant med oss egentligen? Vi har realistiska förväntningar på Gud och vi kan vara lika skeptiska som kvinnan vid brunnen många gånger, om vi inte kan tänka oss mirakler förstås. För, först DÅ, när vi kan tänka oss mirakler, då ser vi Helig Ande. Och först , när vi vågar tänka oss mirakler, så hör vi Guds röst! Då ser vi det i varandras ögon och hör i vårt eget hjärta! Och , blir dop-vattnet levande och dopet evigt!
 Och det är väl en fin present att få! En fin present att vårda och vara tacksam för. En present, som har med vår identitet att göra! Vi vet vilka vi är och vi vet att vi hör ihop på grund av dopet. Ja, tack vare dopet så får vi också en släng av Jesus eget dop och det är inte fy skam!
För Gud säger till oss precis som till Jesus: Ni är mina älskade barn! Jag har valt var och en av er!

Amen.