Palmsöndagen

2Mos.13:6-10; Hebr. 2:14-18; Mark. 11:1-11

Hur kan vi som kristna stå stadigt när det blåser? Hur kan vi vara trygga när det känns oroligt, när vi är rädda och känner oss svaga? När ohyggligheter drabbar. När marken är ostadig under våra fötter. När lastbilen dundrade fram på Drottninggatan i Stockholm i fredags, blev alla berörda. Skräcken som de som befann sig där upplevde, fotplantade sig till oss överallt. Vi stod inte stadigt någon av oss, oavsett tro eller inte.

Ock vad händer då? Jo, människor söker sig samman! Jag kunde inte sitta kvar ensam på mitt arbetsrum, utan packade ihop och körde hem för att vara med de mina. Vuxna män på en buss i Stockholm kramade om varandra, trots att de var okända för varandra, för att söka trygghet i rädslan. Folk på tunnelbanan satte sig tätt intill varandra i vagnarna.

-Krama varandra, uppmanade stadsministern med tårar i ögonen!

-Kom hem till oss, sa grannar som tidigare knappast ens hade hälsat på varandra i trappan.

De sökte sig till varandra på olycksplatsen, tätt ihop, tysta, för att känna gemenskap. Trygghet. För, att skåda dödens brutala framfart, är fasansfullt, men inte ohanterligt – tillsammans. Det ser vi på teve! Det upplever vi själva!

Paulus, han uppmuntrade de tidigaste kristna, som naturligtvis var rädd, oroliga och misströstande efter att Jesus hade dött. Och det var väl inte konstigt att de var rädda. Man kan inte klandra dem för det. Det hela hade ju varat så kort tid. Tre år, bara. Tre år av medgång – motgång. Mycket folk – lite folk. Uppmuntran - kritik. Glädje – sorg. Förväntan – uppgivenhet. Livets väg. Vägen till korset. Och så döden.  Att Paulus behövde uppmuntra, det förstår vi.

- Men, vägen till korset slutar inte med döden, sa han! Tro inte det en enda sekund!

Och det handlar om vilken Jesus-bild vi har! Var det slut i och med döden? Om man tror att Jesus bara var människa, så blir hans död en ändhållplats. Man kommer inte vidare.

Och om man tror att den onda makten är lika stark eller t.o.m. starkare än den goda, så tappar man hoppet.

Och om man tror att inte bryr sig längre, då finns det bara utrymme för rädslor. Och rädslor gör att man blir handlingsförlamad. Ja, att hamna på en ändhållplats, hopplös och rädd, är en dålig plats att befinna sig på.

Men vår kristna tro är ett bra redskap att ha! För, vår kristna tro är inte hopplös en enda sekund. För, vår Gud bryr sig och lider med oss när vi lider och gläds också med oss när vi är glada! Vår Gud har ju levt som människa mitt ibland oss och idag, på Palmsöndagen handlar det om att han red in i Jerusalem - på en åsna - för att ändra våra villkor! För att ändra historien för alltid!

Markus berättade om hur Jesus red in i Jerusalem, den där sista söndagen. Och vi får använda vår fantasi för att se bilden framför oss:

- Det var massor med folk i stan för att fira helgen. Och ryktet om Jesus hade gått före honom. Han var liksom en kändis i sin tid. En karismatisk person som hade samlat folk i tusental kring sig. En märklig person var han, som hade botat sjuka helt oförklarligt och som hade hjälpt människor med allvarliga problem. Han hade vågat stå upp mot orättvisor och hade trotsat den religiösa och politiska eliten många gånger. Ja, Jesus hade brutit mot trender och konventioner. Han var en ledare, en lärare, en idol! Och ryktet gick före honom. Vi förstår att han var medveten om det.

Ja, de var nyfikna. Förväntansfulla. Skulle han kanske  inleda ett uppror mot ockupationsmakten nu? Skulle han leda kampen mot romarna och skulle folket bli befriat nu äntligen? De, som hade varit i underläge så länge. Ja, de längtade och de var nyfikna på Jesus.

Och där kom han! De vinkade med palmblad och la ut dem framför honom på vägen för att visa sin uppskattning och respekt. Och de sjöng! Gamla och unga sjöng Hosianna, det betyder rädda oss! Kom med hjälp! Välsignad är han som kommer i Herrens namn! Ja, de var så glada!

Men han stannade inte den här gången för att prata och bota och hälsa på dem. Nej, var sak har sin tid och nu hade han bara ett i siktet: templet! Han red raka vägen till templet och stannade där i lugn och ro tills det var dags att vila kväll. Inga sista-minuten-predikningar. Han drev inte ut några månglare. Han döpte inte. Han botade inte. Han undervisade inte. Han utförde inte ett enda litet mirakel! Och man kan kanske föreställa sig folkets besvikelse.

Han bara såg på alltihop, står det. Den stunden var hans och innebar meditation, bön, egen reflektion.

Hans väg till korset, innebar både en geografisk resväg och en andlig resväg. Hans väg till korset var den dammiga resan tillsammans med vänner och följeslagare. Tillsammans med människor som trodde på det han sa och gjorde.

Men, hans väg till korset var också den inre resan. Den som förde honom genom tvivel och ledde honom vidare. Den inre resan visade honom att uppståndelsen var målet – inte döden! Ingen end-hållplats.

Vi firar palmsöndagen, visserligen till minne av  ”vägen till korset”, men våra kristna rötter – vår tro på uppståndelsen - ger oss hopp i en värld som fullständigt bombarderar oss med hopplöshet, skrämmer oss och gör oss handlingsförlamade.

Men bara tillfälligtvis! För, livets väg är svårframkomlig ibland och ljuvlig ibland. Vi måste gå den, men vi kan ändå påverka ganska mycket själva. Vi kan bestämma farten, vi kan välja att rasta ibland, vi kan skaffa oss ressällskap och vi kan ha tungt eller lätt bagage. Vi kan välja vårt resmål, och fråga är:

-  Väljer vi långfredag eller påskdag, som vårt mål?

Och avslutningsvis: - Vem i hela världen ska man lita på? När vi ropar ”Hosianna” – rädda oss – vem ropar vi då till? Polisen? Politikern? Stadsministern? Tjänstemannen på en myndighet? Mamma och papp? Grannen? Tevekändisen?

Kanske det, men svaret är ändå att vi får lita på Gud! Vi får lita på Gud i Jesus skepnad! Och vi får lita på att tron bär! Vi kan söka tröst i varandra, få medmänsklig värme, omsorg och det insikt om att allt det goda är gudomligt! Den insikten har till och med synts och hörts i nyhetsrapporteringen. På Aftonbladets facebooksida stod det i överskriften: Pray for Stockholm, Be för Stockholm! En av våra största kvällstidningar uppmanade till bön! Det trodde åtminstone aldrig jag att jag skulle få se. Och vittnen och andra har talat offentligt om änglavakt, gudomligt ingripande och citerat bibeln! För den romska kvinnan med avsliten fot som tidigare bara fått småslantar i sin mugg, startas nu insamling för att bekosta hennes sjukhusvård! Polisbilar kläs i blommor! Allt detta är för mig mirakler mitt i sorgen, bevis på att vi djupt inom oss vet och litar på att Gud finns här för oss. Att Gud verkar i sin kärlek och aldrig är längre bort än att vi kan greppa tag i hans hand och möta honom i någons kram, en främlings närhet, grannens öppnade dörr, blomsterklädda polisbilar och i empati mitt i kaos. Gud hör vårt Hosianna-rop och svarar ”jag är här”!

Amen.

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...
Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

25.09 | 19:52

Så fint skrivet. Jag njuter av att läsa det!

...
14.02 | 14:32

Hej Therese, en underbar sida och så mycket fint att läsa. Jag uppskattar att du sprider så mycket fina budskap. Mig ger det mycket trygghet och glädje.

...
25.10 | 17:53

Kloka ord. Det behövs sådana ibland!

...
02.01 | 12:15

Gott Nytt År till dig och de dina, Terese!
Många sköna tysta stunder önskar jag dig - i stallet, eller i skogen, eller...
Vi ses och hörs snart, kram!
Pernilla

...
Du gillar den här sidan