Påskdagen

”Kristus är uppstånden”

2 Mos 15:1-11; 1 Kor 15:12-21; Mark 16:1-14

Kristus är uppstånden! Han är sannerligen uppstånden!

Så låter det överallt i den kristna världen idag. Så har kristna i alla tider ropat, viskat, sjungit, mött varandra på påskdagen.  Ett spontant uttryck för det mirakulösa! Ett uttryck för glädje och lycka, trots förtryck och förföljelse på många platser! Ett uttryck för lättnad, mitt i allt elände! Man drar en lättnadens suck, det finns hopp! Efter långfredag kommer påskdag. Det blir bättre! Efter död kommer uppståndelse!

Men, kvinnorna som kom rusande tillbaka från graven, till lärjungarna som satt i sorge-vaka; det var två Mariorna, Maria Magdalena, och så den Maria som var mamma till lärjungen Jakob och så var det Salome som förmodligen var moster till Jesus ( och mamma till två lärjungar), de tre kvinnorna blev inte trodda när de ropade: -Han är uppstånden! Nej, de möttes av skepsis och misstro: -nää, det där som ni säger, är alldeles för otroligt. Hur skulle det ha kunnat gå till? Uppstå?! Ni har nog drömt. Det finns säkert en helt naturlig förklaring.

Inte förrän lärjungarna själva med egna ögon hade sett honom, skulle de bli överbevisade. Inte förrän skulle de vakna ur sin bedrövelse och sin handlingsförlamning. Inte förrän då!

Men låt oss backa bandet lite och tänka på de två första texterna som vi hörde idag.

Först var det Moses segersång. En del forskare hävdar att den texten är ett sent tillägg, en text för att rättfärdiga historien. Kanske den var det, men det spelar ingen roll, därför att den texten säger oss något om hur vi människor fungerar.

I Moses lovsång framställs Gud som en kämpe. Han hejade på rätt lag och de vann! Och just den historiska segern mot det Egyptiska förtrycket, hade lärjungarna kommit till Jerusalem för att fira. De visste ju inget annat då, än att påsken handlade om Mose-historien. De hade inte facit i hand. Och de hade inte uppfattat de ledtrådar som de hade fått av Jesus under resans gång. De hade inte vågat eller velat tro på det han sa fullt ut. Inte ens under den sista måltiden på torsdagskvällen. Inte ens när han korsfästes,  förstod de meningen med det hela. De flesta av dem hade säkert gett upp tron och hoppet, redan innan och de flesta av dem var inte ens med där ute när han dog. De hade ju förväntat sig ett segertåg, en triumfmarsch, ett uttåg ur sin tids slaveri, det romerska slaveriet. Men allt hade i stället blivit så annorlunda. Ja, allt måste ha tett sig misslyckat för dem. De hade inte vågat tro, de hade tappat hoppet. Och vi kan inte klandra dem för det. För, visst har vi svårt att våga tro ibland. Visst tappar vi hoppet till och från. Visst har vi ofta lättare att fokusera på misslyckanden än på framgång. Och precis som lärjungarna, så har vi så lätt att bli skeptiska.

Men tillbaka till Moses segersång igen: och den är inte särskilt trevlig egentligen, kan man tycka. I den prisas ju Gud för att han förgör somliga. Man gläds över att vissa går under. Man jublar över att ”de andra” förlorar och att ”de andra drabbas” - inte vi.

Ja, så framställs det. Men, vi måste komma ihåg att göra skillnad på vad Gud säger och gör, och vad människor säger och gör. Mosefolket tillhörde ju äntligen, efter många umbäranden, det vinnande laget och de tackade Gud för det. Det är som när katastrofer skildras i media  idag och vi bara fortsätter våra liv som om ingenting hänt och känner tacksamhet över att det inte drabbar oss. Ja, det är mänskligt att utgå från sig själv. Helt naturligt, men inte självklart ändå. Empati får oss ändå många gånger att leva oss in andras situation, även om vi inte själva är direkt drabbade.

Och Mosetexten säger oss alltså att vi ska skilja på Guds verk och människors verk. Människor jublar över slagna fiender  - Gud sörjer dem. Människor korsfäster – Gud uppstår igen! Och vi får frågan idag: vad är vad, i våra liv? Vad kommer från Gud och vad kommer från oss själva?

- Förlåt dem, för de vet inte vad de gör, sa Jesus på korset.

Paulus, som alltid kämpade för att nå fram till människorna i vardagen, han ville motivera dem som inte hittade argument för uppståndelse-tron! Det han sa var ungefär:

- tror ni att vi står här och ljuger? 

- ljuger vittnena? De som faktiskt har sett och hört!

Och jag tänker:

- skulle kristna i 2000 år ha kunnat leva på en lögn?

Om ingen har uppstått, så kan ju inte Jesus heller ha uppstått. Och om Jesus inte uppstod, så är ju tron på honom helt meningslös. Och då har de som har lidit och dött för den kristna tron, gjort det förgäves. Om Jesus inte hade uppstått, så skulle livet bara ha lunkat vidare generation efter generation och vi skulle ha levt i ovetskap om att Gud finns! Utan närheten, förlåtelsen, kärleken, hoppet, tron. Så som så många i vår tid faktiskt lever idag. Lever utan Gud i sin vardag och gör så helt i onödan!

Och vi kan hålla på och tjafsa om detaljer: - Är det trovärdigt att uppstå? Kan det ha varit en efterkonstruktion? Finns det naturliga förklaringar?

Så funderade nog lärjungarna också ! Dessutom hade de ju varit med om nåt liknande förut, när Lasaros hade väckts från de döda och stenen till hans grav också hade varit bortvältrad. När han gick ut ur graven och fortsatte sitt jordeliv.

Han blev visserligen utsatt för något gudomligt och mirakulöst, men han var ju bara en människa och tänk på att Lasaros grav inte var tom! Han var där och gick ut ur graven med kropp och själ. Men Jesus grav, den var verkligen tom! Han fortsatte inte sitt jordeliv. Han uppstod med kropp och själ i stället! För vi får inte glömma att han var Gud också. Han gästspelade här på jorden för att visa att Gud finns! Att Gud är nära, att förlåtelsen finns och att kärleken finns och hoppet! Ja, uppståndelsen behövs för att vi ska vakna och se!

Men, vad var det då som hände sen i lärjungakretsen? Jo, de två lärjungarna på vägen mötte Jesus när han var uppstånden och det mötet ska vi fira i morgon, på annandan. De blev inte heller trodda. Först när de satt vid matbordet igen och delade bröd och vin, precis som de hade gjort några dagar tidigare tillsammans med Jesus, först insåg de själva vad som hänt och trodde de verkligen sina ögon! Först då förstod de, att det som kvinnorna hade sagt var verkligt, var sant! Att Jesus hade uppstått från de döda!

- Är vi också så skeptiska  i vår tid och i våra liv, som de var? Kräver vi att få se själva för att kunna tro? Måste det till ett nytt uppståndelse-mysterium, för att vi ska fatta och förstå? Eller vad för slags ögon-öppnare, behöver vi? Och har vi egentligen rätt att kräva något sådant?

Är det inte så att vi måste öppna våra sinnen först, för att kunna uppleva det som faktiskt finns här och händer hela tiden? Vi talar gärna om att barn ska lära med alla sina sinnen. Men, gäller inte det också oss, trots att vi råkat bli vuxna! Måste inte vi närma oss Gud först, aktivera oss och göra oss mottagliga? Det är som om vi har en mobiltelefon som aldrig är påslagen, samtidigt som vi klagar på att ingen ringer. Men, för att några samtal måste man ju sätta på telefonen först!

Vi måste utsätta oss för det oförklarliga och vistas i händelsernas centrum? Vi måste våga utsätta oss för det gudomliga!

För, som sagt, vi kommer aldrig att höra någonting om vi inte lyssnar! Och vi ser ingenting om vi inte tittar! Vi måste öppna alla sinnen och både våga möta Gud och våga bli mötta av Gud. Ja, vi måste prata med varandra, fråga, diskutera, testa, läsa, ta del av varandras tankar, se, höra och känna in både det som hände då och som fortfarande händer, uppståndelsens mysterium, genom Jesus Kristus!

Han är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden!

 

Amen.

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...
Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

25.09 | 19:52

Så fint skrivet. Jag njuter av att läsa det!

...
14.02 | 14:32

Hej Therese, en underbar sida och så mycket fint att läsa. Jag uppskattar att du sprider så mycket fina budskap. Mig ger det mycket trygghet och glädje.

...
25.10 | 17:53

Kloka ord. Det behövs sådana ibland!

...
02.01 | 12:15

Gott Nytt År till dig och de dina, Terese!
Många sköna tysta stunder önskar jag dig - i stallet, eller i skogen, eller...
Vi ses och hörs snart, kram!
Pernilla

...
Du gillar den här sidan